Inte bara morötter

Självhushållningens drivkrafter är många. Varför tar självhushållare från första början steget? Och vad gör att de fortsätter? Kan en drivkraft vara själva arbetet? Och vad är det som människor egentligen behöver för att vara lyckliga? Bland fåren hos Carolina Dahlberg i Ulvarp, Småland, börjar utforskandet.

Självhushållarlivet på landsbygden kan ofta bli en ensam historia. Den självvalda ensamheten är skön – men ensamheten kan också bli en tyngd. Och vad gör det med oss som människor om vi känner oss utanför normen i samhället? Utanför Tranås i Småland tar jag upp det vi sällan pratar om men som finns överallt – ensamhet.

När vi tänker på vad vår nuvarande industriella civilisation gör med världen – orsakar klimatförändringar, får ekosystem att kollapsa och massutrotar arter med mera – kan det bubbla upp en mångfald av känslor. Inte minst när vi relaterar till de i vår omgivning som fortfarande inte verkar ha förstått. Hur hanterar vi allting? Kan det vara så att det praktiska som vi gör ute på våra gårdar – gör vi helt enkelt för att vi inte har något annat val?

I Mörhult träffar jag Mimmi Svensson och Nicklas Schenning och reflekterar över nöjdhet. När känner de sig nöjda som självhushållare? Bemästrar de konsten att skratta åt sina misstag? Finns det en typ av självhushållarmentalitet som behövs odlas och kultiveras, vid sidan av grönsakerna? Och vad ska en sådan innehålla i sådana fall?

Självhushållning och självförsörjning är två begrepp som används flitigt för att beskriva människor som bor på landsbygden och producerar egen mat. Men vad är egentligen en självhushållare? Finns det någon riktlinje för vad eller hur mycket människor behöver producera för att kunna kalla sig för självhushållare? Och vad menas egentligen med frågan: Men hur självförsörjande är ni då? Här försöker jag reda ut begreppen tillsammans med självhushållarna Daniel Larsson från Näshulta, Daniel Hägerby från Södra Skärshult och Isabelle Nilsson från Grytgöl, som jag besökte på min resa.