Tiden vi lever i är en unik tid. För första gången i historien är människorna både vittnen och förövare till en massutrotning av arter, oss själva inkluderat. Samtidigt tuffar samhällsordningen på som vanligt. Det gör att den här tiden också kan kännas som en galen tid. Hur är det som självhushållare att befinna sig mitt i alla dessa verkligheter?

Text och foto: Sam Nygren


– Det borde inte vara tillåtet om det är farligt, tror jag att folk tänker.

Orden kommer från Holger “Bo” Schwere, 55. Det är sen höst. Utanför täcker löv gräset och hagarna på Ekbacka gård. Bredvid honom sitter Katrin Schwere, 57, som han driver gården tillsammans med. Katrin och Bo återkommer gång på gång till frustrationen över samhället, hur saker som är tillåtna idag inte borde vara det – och hur sådant som inte är tillåtet egentligen borde vara det.

– Det är tydliga grejer som alla kan se egentligen, säger Katrin. Som att när vi hade vattenbrist kördes vatten i stora tankar till Öland.

– Men ändå är det inte förbjudet att ha pool eller skita i dricksvattnet, inflikar Bo. Jag förstår inte varför det är så.


<< Läs reportaget som PDF i Tidningen Åter 1/20


Bildtext: Katrin Schwere (till höger i bilden) bor och arbetar på Ekbacka gård utanför Kalmar. Hon och hennes man, Holger “Bo” Schwere, har ofta volontärer som hjälper till på gården (till vänster i bilden).

– Vi hade också funderat på att bygga ett livsmedelsgodkänt kök, berättar Katrin. Men då hakade det upp sig redan på toaletten. Man var tvungen att ha en vattentoalett för personalen, det gick inte bra med en komposttoalett, det som vi har.

– Det är helt löjligt, inflikar Bo. Det känns som att vi är med i en komedi, men jag blir ledsen och frustrerad.

Den här tiden skulle kunna kallas för den galna tiden. En känsla av att vara i en uppochnervänd värld. Ekofilosofen Joanna Macy beskriver hur det går att se på vad som händer i världen genom tre olika glasögon eller berättelser. Berättelsen om Business as usual, berättelsen om Det stora sönderfallet eller berättelsen om Den stora omställningen.

Bildtext: Ekbacka gård är på 20 hektar. Här finns bland annat ankor, höns, hundar, katter och får.

Business as usual

Den första berättelsen, Business as usual, känner alla igen. I den här berättelsen innehåller framtiden mer av samma: mer teknik, mer tillväxt, fler ”smarta” lösningar. I den här berättelsen behövs inget kliv ut ur nuvarande paradigm, bara en mer ”klimatsmart” version av densamma. “När vi lever mitt i den här berättelsen är det naturligt att betrakta den som en självklarhet” skriver Joanna Macy och Chris Johnstone i boken Aktivt hopp. “Barn och ungdomar kanske får höra att de inte har något annat val än att anpassa sig till rådande omständigheter. Att göra karriär framställs som det viktigaste målet, och i övrigt handlar livet om att hitta en partner, försörja en familj, se bra ut och skaffa prylar. Utifrån det perspektivet uppfattar man världsproblemen som avlägsna och inte särskilt relevanta i våra egna personliga dramer.”

Att inte längre tro på berättelsen om Business as usual är en grundföresats i rörelsen av självhushållare. De köper det inte. 

– Vi kommer inte så långt med att sopsortera lite och köpa ekologiska matvaror i mataffären som är de enklaste handlingsalternativen som står till buds, säger självhushållaren och ekofilosofen Linda Ellegaard Nordström, 37, i Ångermanland. Det finns en stark berättelse om att ”gör du bara det är det lugnt”, där starka marknadskrafter tjänar på att berättelsen ska se ut så. Det finns en politisk dimension i självhushållningen.

Bildtext: I Prästmon, Västernorrland, bor och arbetar Linda Ellegaard Nordström. “Jag delar inte upp mellan lönearbete och annat arbete, allt är saker som behöver göras.”

Men att förhålla sig till resten av världen som fortfarande tror på den berättelsen är något som upplevs som svårt hos många av de jag möter. När deras egna värderingar och deras egen strävan går åt en helt annan riktning än civilisationen runt omkring dem.

– Vi hade idén om en liten butik vid vägkanten för grönsaker. Men enligt lag kan vi sälja ätbart vid vägkanten färre än två gånger per månad. Liknande regler finns kring byten. Det finns så mycket regleringar som är motgångar i ett självhushållarliv. Det är jättesynd.

Katrin tar upp en svårighet självhushållare också kan uppleva: att byråkrati sätter käppar i hjulen för bättre verksamheter att växa fram. Det skapar för Katrin och Bo uppgivenhet och frustration. De är säkert inte ensamma.

En oförstående omgivning

Något annat som beskrivs som svårt är att förhålla sig till släkt och bekanta som fortfarande befinner sig i berättelsen om Business as usual. Det ger bland annat en känsla av ensamhet. ”Det blir nog mest tystnader”, beskriver en småländsk självhushållare när han inte väljer att samtala om det som betyder något med bekanta. “Jag ger folk dåligt samvete”, säger en annan självhushållare i Södermanland, om hur det blir när hon väljer att ventilera sina känslor över världen.

Att försöka förklara sin självhushållning i termer av Business as usual för människor som befinner sig i den berättelsen kan kännas hopplöst. I den världen är självhushållares val oförståeliga, konstiga och provocerande.

– Min pappa tror jag håller på med självhushållning för att det är en trend eller för att få klick på Instagram, säger självhushållaren Matilda Forsärla, 31, från Småland.

– Vi kanske ska åka ner och köpa en tom bilattrapp så folk tror att vi blivit normala, skämtar hennes man Jon, 36, angående att de har cyklar istället för en bil.

– “Nej, men de har ju el på cykeln, så det är ju lite fusk” säger folk om Matilda och Jon, under tiden som de själva kör runt i sina dieseltraktorer, inflikar självhushållargrannen Mimmi Rosell, 31.

Bildtext: Utanför Tranås bor och arbetar (från vänster i bilden) Mimmi Rosell och hennes grannar Matilda och Jon Forsärla. “Det är svårt att prata om självhushållet som arbete”, känner Matilda.

Den andra berättelsen som vi kan välja att se världen genom handlar om Det stora sönderfallet som pågår, baksidan till Business as usual. Det här är självhushållare jag mött akut medvetna om. En mångfald av känslor väcks när de tänker på hur vår tids civilisation rubbar klimatet helt ur balans och skapar självförstärkande mekanismer med oförutsägbara och eskalerande följder. Hur det just nu pågår en sjätte massutrotning av arter och att ekosystem kollapsar. De vet om att vårt samhälle effektivt slår sönder både vår egen och andra arters möjligheter till att fortsätta leva.

Om de val som självhushållare tar granskas genom berättelsen av Det stora sönderfallet blir valen istället glasklara. Men tills dess, i en oförstående omgivning, behöver självhushållaren uppvärdera sitt arbete själv.

Uppvärdera sitt arbete

Katrin blir frustrerad när hon känner att hennes arbete inte blir taget på allvar.

– Jag känner ibland att jag blir klappad på huvudet när det gäller odling. Det milda leendet när jag snackar om permakultur. Jag tror de som lyssnar avfärdar det med att “jaja, det är någon gröna-vågare-grej”. Det blir bara ett överslätande leende.

Ibland går det till och med så långt att hon utsätts för härskartekniken förlöjligande. Som den gången då en ekologisk rådgivare tyckte att de skulle slänga oekologiskt hönsgödsel på åkrarna, då det var ett undantag i reglerna just det året.

– Rådgivaren trodde att vi också skulle komma till en punkt där vi skulle hålla med honom, men att vi idag hade “rosa glasögon på oss”. Det gjorde mig väldigt ledsen, säger Katrin.

Bildtext: På Ekbacka arbetar de enligt permakulturens principer. “Vi köper inte så mycket mat och fröer utifrån för att det ska gå runt, utan producerar det mesta själv,” berättar Katrin.

Många självhushållare jag möter upplever att de har svårt att uppvärdera sitt eget arbete.

– I andras ögon är det bara en hobby, säger Mimmi Rosell. Det är svårt att sätta gränser, att säga ”vi kan inte åka på kalaset på lördag för vi måste plocka upp potatisen”. Det är svårt att få andra att se att det är ett jobb.

– Det som jag gör kan jag alltid flytta på, inflikar Matilda. Det är lätt att prioritera bort självhushållet. Det är svårt att prata om självhushållet som arbete, för ”arbete är bara lönearbete”.

– Jag kan uppleva att det inte räknas som lönearbete, säger Mimmi. Det gör ju att jag själv nedvärderar eller börjar förminska. Nu när jag slutat lönearbeta sa min storebror att “du är mellan två jobb nu”. Men nej, det är jag inte. Jag är sysselsatt minst 45 timmar i veckan med plugg, självhushållning och podd. 

Till skillnad från den gängse uppfattningen i Business as usual är självhushållare samstämmiga; arbete är verkligen inte bara lönearbete.

– Självhushållning är en civilisationskritik av hela det marknadsliberala samhället, menar Linda Ellegaard Nordström. Men inte bara av marknadskrafterna, utan också hela idén om det här med lönearbete och vilket sorts arbete som räknas.

En nyttig samhällsmedlem

Flera av de jag möter är också kritiska till vad som anses vara arbete idag. “När jag går till jobbet bidrar jag till pengahetsen och kapitalismen”, säger en självhushållare från Småland. “Man får lön för massor av saker som inte alls behöver göras”, menar en annan från Småland.

Linda håller med och tycker att det är mycket som räknas som arbete idag som människor inte längre borde hålla på med.

– Jag tänker att det är mycket arbete som krävs i vårt samhälle idag – för att upprätthålla samhället – som varken ger någon värdighet för människan som utför det eller för de olika delarna av naturen som blir involverade i de resurser som används. Jag tycker att vi krasst borde sluta med sådant arbete.

Författaren och fysikern Bodil Jönsson skriver i boken Tio tankar om tid att vi fått med oss ett tankemönster från industrialismen som vi människor idag behöver göra upp med.

Bildtext: Författaren och fysikern Bodil Jönsson.

”Industrialismens tankemönster /…/ lärde oss att arbete är viktigt och det är det som man gör på jobbet. Att vara ’behövd’ blev synonymt med att ha ett arbete. Fritiden fick man ha till att roa sig eller ägna sig åt det privata, som att ta hand om sina barn eller gamla föräldrar, laga mat, städa och tvätta skjortor. Sådana tankeföreställningar får postindustrialismen göra upp med. Men det gäller att klara trendbrottet. Alla trendbrott har åtminstone ett gemensamt: de väcker starka känslor. /…/ Lättförutsägbar är /…/ den orkanstyrka av ångestblandad vrede som kommer om/när vi måste bryta någon av vår tids omöjliga trender och till exempel (åter-)skapa bilfrihet fast i en ny form. Ändå tror jag att detta är ett intet mot vad vi medborgare måste klara av för att skapa en ny definition av en ’nyttig’ samhällsmedlem.”

– Bodil Jönsson

Pliktkänsla och ansvar

Den tredje berättelsen som vi kan välja att se världen genom är berättelsen om Den stora omställningen. I den här berättelsen sätts ljuset på alla de som faktiskt försöker skapa någonting nytt bortom det industriella tillväxtsamhället. Macy och Johnstone menar att vi just nu befinner oss i ett lika omfattande paradigmskifte som när jägar- och samlarsamhället gick över till jordbruk och boskapsskötsel. ”Det har kallats den ekologiska revolutionen, hållbarhetsrevolutionen och till och med den oundvikliga revolutionen”, skriver de i boken Aktivt hopp. “Det här är den tredje berättelsen. Vi kallar den för Den stora omställningen och ser den som vår tids stora äventyr. Den handlar om omställningen från ett dödsdömt industriellt tillväxtsamhälle till ett hållbart samhälle som hjälper världen att återhämta sig.”

I den här berättelsen är självhushållare helt klart ”nyttiga samhällsmedlemmar”. Det står i stark kontrast till hur omgivningen idag kan uppfatta självhushållning.

– Jag har ju blivit ifrågasatt, säger självhushållaren Lilli Martón, 44, från Södermanland. Jag har blivit kallad för lyxhustru. De som inte förstår kan säga ”oj, vad lyxigt att vara hemma hela tiden”. Andra som vet vad odling innebär säger ”vilket jobb ni lagt ner” när de kommer hit.

Bildtext: Lilli Martón självhushåller utanför Katrineholm. “Jag säger ju att jag arbetar, att jag odlar; jag är självhushållare. Jag lönearbetar inte, men jag jobbar med det här.”

Katrin Schwere har funderat på nyttan av sitt arbete med självhushållning.

– Det arbete jag gör är absolut något som gynnar samhället. De som kommer hit som volontärer lär sig jättemycket och det är arbete jag utför. Det är inte rättvist att jag inte får betalt för mitt arbete.

Självhushållare kan ses som människor som tar ansvar i Den stora omställningen. “Vem ska göra det om inte jag gör det?” frågar sig en östgötsk självhushållare. Att självhushålla kan upplevas som det enda försvarbara levnadssättet.

– För mig är det helt logiskt att man behöver leva självhushållande, det finns ingen annan möjlighet, säger Katrin.

Linda Ellegaard Nordström har tänkt mycket på plikt och ansvar utifrån det filosofiska begreppet handlingsgrund, alltså vilken drivkraft ens handling har. Det kan finnas många olika drivkrafter för en och samma handling.

– Vilken drivkraften är tror jag spelar ganska stor roll, säger Linda. Både för resultatet och för ens motivation att fortsätta. En handlingsgrund som bygger på plikt eller skuld tror jag inte håller i längden. Men om den däremot bygger på samarbete, gemenskap eller kärlek är det ju någonting som det bara blir mer av ju mer du gör det.

Vila kampen

Det spelar roll vilken handlingsgrund som ligger bakom vad vi gör och det spelar roll vilken berättelse vi väljer att leva i. Pågår det bara ett stort sönderfall, eller är det också en stor omställning? Är det människan eller civilisationen det är fel på? Och är livet en kamp, eller ett samspel?
– Det går säkert att bygga upp ett självhushåll så att det känns som en kamp, tänker Linda. Det är en kamp mot klockan för att hinna få in allt innan frosten. Eller så kan en se det som ett samarbete: med solen, vattnet och grannarna.
När självhushållare möter en oförstående omgivning kan livet också kännas som en kamp.

– Jag kämpar alltid på något vis, säger Bo på Ekbacka gård. Ibland känns det som att jag hela tiden behöver försvara mig, med grejer som är självklara, som att spara elektricitet.

– Egentligen skulle de som inte bryr sig behöva försvara sig, inflikar Katrin.

För att göra självhushållet långsiktigt hållbart är det klokt att vila kampen ibland. Ett sätt att göra det kan vara att vila hjärnan. Flera självhushållare jag mött känner inte längre något behov av att vara ute i naturen, utan det räcker att vara ute på gården. Men studier har visat att för att få en djupare återhämtning för hjärnan är mindre människopåverkad natur att föredra. Självhushållaren och aktivisten Malin Norrby, 33, från Gässjö i Ångermanland, har tänkt på skillnaden. 

– När jag går i en riktig naturskog kan jag bara stanna och se på allt. Jag blir mycket mer avslappnad än när jag går på en väg. I en stad kan jag verkligen förstå att man behöver friluftsliv. Men jag tror att alla behöver det, även om man bor på landet och även om man är ute mycket på gården.

Bildtext: I Gässjö bor och arbetar Malin Norrby med självhushållning. “Vi har getter ihop i byn och turas om med mjölkning och matning.”

En självhushållare från Östergötland berättar att han var en “friluftsmänniska” när han bodde inne i stan. “Idag är jag ute på gården och fixar istället.” Men även om det bara handlar om att hitta en skogsdunge i närheten, eller att under en promenad gå bort från vägen och ut på stigarna, så ger de stunderna något annat än att vara på gården jämt. Stunderna där ingenting produceras är inte lathet, utan kanske istället något som gör att det går att svara an till tiden vi lever i. I en värld där det viktiga med människans arbete är resultatet, och effektivitet är ett ledord, blir det radikalt att ta pauser.

Att vila kampen är också att skratta. ”Har vi inte roligt gör vi något fel” är en fras den svenska omställningsrörelsen har som motto.

– Är inte att saker ska vara roliga och lustfyllda meningen med livet? frågar sig Katrin. Om det inte är det blir livet bara tvunget. Jag vill tillåta mig att välja sättet vi lever på, inte att det ska välja oss.

Svara an

Ekofilosofen Pia Skoglund menar att ansvar är ett knepigt begrepp. I essän “Att ta ansvar – eller att svara an” från essäsamlingen Sånger från jorden frågar hon sig hur man måste anta att världen fungerar för att ansvar ska vara möjligt.

Bildtext: Pia Skoglund

“Om vi accepterar att liv innebär ofattbar mångfald i ständig förändring så uppstår frågor. I vilken grad kommer vi någonsin att ha kunskap nog att förutsäga och ta ansvar för de konkreta konsekvenserna av våra handlingar? /…/ Kanske är frågan om hur det är möjligt att skapa möjligheter att svara an på det ständiga tilltalet från vår omgivning viktigare än frågan om hur vi blir bättre på att ta ansvar?”

– Pia Skoglund

Linda Ellegaard Nordström tycker begreppet ”svara an” är ett bra förslag eftersom det säger någonting mer om relation.

– Vi är ju sociala varelser, beroende av relationer mellan människor men också till jord, vatten och växter. För mig är nog självhushållning snarare en väg att leva så att jag svarar an. Snarare något jag vill än att jag ska behöva försvara någonting. Det kan jag inte identifiera mig med.

Att svara an kan vara att drivas av omsorg och kärlek till sin omgivning, istället för att kämpa mot ett industriellt maskineri. Ekofilosofen Viktoria Klint skriver i samma essä vad som kan skilja mellan en individ som tar ansvar och en individ som svarar an.

Bildtext: Viktoria Klint

“Den individ som ‘tar ansvar’ förutsätts vara aktivt handlande, målinriktad, en ‘doer’ med koll på läget som vet precis vad hens handlingar ska leda till. /…/ Den som ska kunna svara an måste först ha lyssnat in, med hela sitt varande och på många nivåer. När vi svarar an får mångfaldsmänniskan utrymme att medskapa i den oändliga rad processer och i alla de organiska flöden som världen består av.”

– Viktoria Klint

Kanske är det här förhållningssättet mer givande för självhushållaren? Kanske är det mer att svara an, än att ta ansvar, när självhushållaren vårdar sin egen del av världen som hen har rådighet över, gynnar biologisk mångfald och lever i samspel med ekologin. Där går det att befinna sig i en stor omställning, istället för ett stort sönderfall.

Bildtext: På Ekbacka gård lever många olika djur. Att svara an kan vara att drivas av omsorg och kärlek till sin omgivning, istället för att kämpa mot ett industriellt maskineri. När djuren finns runt omkring oss kan omsorgen komma naturligt.

– Självhushållning handlar för min del mer om att vårda naturen, djur, platser och ta hand om själva det som vi har tillgång till, berättar Bo.

– Ja, jag känner vörnad för det som finns runt omkring oss och drivs av att ta hand om det, säger Katrin. 

När Katrin och Bo först flyttade till gården var en av ängarna överöst med tistlar. De fick rådet att röja bort dem.

– Men vi hade hört att de tidigare tillfört kisel i jorden och trodde att när kiselbalansen återvänder till det normala försvinner tistlarna, berättar Katrin.

De gjorde därför ingenting. Nästa år var tistlarna borta.

– Det är vi som ställer till obalans, inte naturen, fortsätter Katrin. Det är dags att vi tar emot presenten som finns därute. Att försöka anpassa sig till naturen, istället för att den stora underbara naturen ska anpassa sig till människorna.

– Jag kan ju bli missmodig över framtiden, berättar Bo. Men även om jorden går under imorgon, planterar jag ett träd idag.


Lästips

  • Bok: Aktivt hopp – att möta vår tids utmaningar utan att bli galen (2019) av Joanna Macy och Chris Johnstone, Vide förlag

<< Läs om och beställ Aktivt hopp här

  • Bok: Sånger från jorden – 32 röster för en ny relation till planeten (2015), red. Elinor Askmar och Amanda Martling, Skörda förlag

<< Läs om, ladda ner kostnadsfritt som PDF eller beställ Sånger från Jorden


Sam Nygren

är en oberoende skribent och omställare som bor i Västerbotten. Inte bara morötter är hennes gåva till alla som gör det otroligt viktiga – men stundtals slitsamma – arbetet med att skapa något nytt. Projektet är community-finansierat och möjliggörs tack vare alla mecenater som stödjer det.

Reportaget först publicerat här på webben 2020-02-04

Reportaget publicerat i nummer 1/20 av Tidningen Åter 2020-02-08


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *