Flera plötsliga kriser blir ett nytt normaltillstånd. Världen efter oljan kan innebära mycket, både ljus och mörker. Hur hanterar och förbereder sig självhushållare för en framtid, där det enda som är säkert är att den inte innehåller mer av samma?
Text och foto: Sam Nygren
– När vi sätter ut viltstängsel skämtar vi ibland om att vi skyddar oss mot zombies.
Orden är Lilli Martóns. Med en grön foderhink går hon eftermiddagens vända till ank- och hönshuset. Det är maj, regnskurarna avlöser varandra och självhushållarlivet visar sin mest idylliska sida när ankungarna svansar efter mamman. Lilli och hennes familj bor bara några kilometer från Katrineholm i västra Södermanland, ändå känns gården avskärmad från omvärlden. De har utnyttjat varje del av marken på ett sätt som nog skulle göra författaren och självhushållningsgurun John Seymour stolt. Boningshuset är omslutet av odlingar i upphöjda bäddar som omges av ett rejält stängsel. Utanför är nästa område där ankor, höns och kaniner går fritt. Kaninstammen håller gräset betat. Och vid gränsen mot skogen sitter det beryktade viltstängslet, det som ska stänga zombiesarna ute.
<< Läs reportaget som PDF i Tidningen Åter 3/19
Lilli Martón bor på gården Henrikslund i Sörmland. ”Lite trevande så förbereder jag mig socialt för kollaps, genom att prata med andra människor som delar mina tankar om hur viktigt det är att ha varandra”, berättar Lilli.
– På sätt och vis förbereder vi oss för ett kollapsande samhälle, säger Lilli. Det ger en liten trygghet att vi övar oss.
Nej, det som Lillis familj ibland skämtar om är ju egentligen inte zombies, utan den stora ovissheten om hur krisåren kommer att vara för de människor som upplever tillväxtsamhällets sönderfall från första parkett.
Den plötsliga krisen
“Samhällskollaps”, “den industriella civilisationens sista dagar” och “tillväxtsamhällets sönderfall” är alla beskrivningar av en framtid vi egentligen inte vet mycket om och kan ha helt olika bilder av. De omställare på landsbygden jag intervjuat är eniga om att framtiden i varje fall inte kommer att innebära “mer av samma”. Det handlar inte om samhället kollapsar, utan när och hur.
– I våras tog grönsakerna i butiken slut, berättar Lilli. Då blev jag påmind om vilken effekt det skulle få när transporterna inte längre kommer fram. Med vetskapen om att maten i butiken tar slut på några dagar känns det tryggt att i varje fall ha en del i jordkällaren.
Det som många tänker på när de hör ordet kollaps är den plötsliga krisen. Här skulle brist på fossil energi eller elström få stora konsekvenser för hela samhället, inte minst jordbruket. I en rapport som Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) gav ut 2018 fastslås att dagens specialiserade, import- och transportberoende jordbruk är mycket sårbart för samhällsstörningar. Det konstateras att det i stort sett är omöjligt att upprätthålla produktion ens under kortare kriser utan tillförlitlig elström och regelbundna leveranser av foder, drivmedel, gödsel, växtskydd och utsäde.
Ett antal forskningsinstitut och myndigheter gjorde 2013 en gemensam studie av vad som skulle hända om det uppstod brist på tillgänglig fossil energi. Där målar de upp tre scenarier där tillgången på olja minskar med 25, 50 respektive 75 procent och vilka konsekvenserna blir de första tre till fem åren. Det är skrämmande läsning, oavsett om man bor i en stad invaggad i en falsk trygghet eller om man är självhushållare med jordkällaren full av potatis. I rapporten konstateras att ”på medelhög och hög bristnivå av fossil energi uppstår en situation där det inte är möjligt att hålla Sveriges befolkning ovanför svältgränsen”. I detta scenario används hästar och oxar i jordbruket, i den mån det går att få fram inkörda dragdjur, och lantbrukare upplåter obrukad mark till enskilda personer för att med handkraft odla grönsaker och potatis till husbehov. Svält råder på många håll i landet.
Ekosystemens kollapser
Den plötsliga krisen är brutal. Självklart vill ingen ha en värld som innehåller svält, flykt, våld, konflikter och död. En frivillig omställning, till exempel till en matproduktion som existerar i samklang med ekosystemen och som inte är beroende av fossil energi, är en lugnare väg att gå. Men inte trolig, enligt många jag samtalat med. Det verkar finnas en konsensus hos självhushållare att den nödvändiga radikala omställning vi behöver göra inte kommer frivilligt.
– Jag har ett väldigt litet hopp för att civilisationen ska ta sig i kragen och börja agera på ett klokt sätt, säger Daniel Hägerby, 40. Men peak oil ser jag som en av de få saker som kan sätta en rejäl skiftnyckel i kugghjulen på civilisationen.
I södra Skärshult i östra Småland flyttar Daniel stängsel. Det är morgon och det är dags för den dagliga flytten av fåren och den högdräktiga kon runt i ekhagarna. Tillsammans med sambon Johanna och dottern Alva bor de i ett torp på hans föräldrars gård. De vill bygga upp något som Alva kan ta över.
– Vi förbereder för en framtid samtidigt som vi lever bättre på vägen dit, berättar Daniel. Vi vill både bygga upp något konkret med djur i lagården, skog på marken och potatis i källaren för att kunna ta oss igenom tuffare tider. Men också få kunskap och sociala färdigheter som är viktiga i en tid när jag inte längre kan sätta mig i en kontorsstol och plocka ut en lön.
Anledningen till varför Daniel tycker det behövs “en rejäl skiftnyckel i kugghjulen på civilisationen” är förstås ekosystemens kollapser. Den industriella civilisationen gör våld på jordens levande system och utrotar arter, utarmar matjord, försurar haven, släpper ut växthusgaser i atmosfären och så vidare. Listan kan göras alldeles för lång. Det finns en, ibland smärtsam, medvetenhet hos de självhushållare jag intervjuat att det är vår egen industriella civilisation som orsakar alla dessa kollapser på planeten. En kvinna i Småland konstaterar att ”det vore väldigt synd om jordens alla underbara ekosystem skulle förstöras bara för att människan är så klantig”.
Daniel välkomnar ur det perspektivet att oljan blir en bristvara och det finns nog fler än Daniel som tänker så. När ekosystemens kollapser blir mer och mer tydliga kanske vad som helst som inte är ett industriellt tillväxtsamhälle egentligen är ett bättre alternativ.
Fåren och kon Inez betar i de små hagarna enligt principerna för rotationsbete. ”Om hela världen ser ut på samma sätt i framtiden, så kommer vi inte kunna försvara vårt paradis här”, säger Daniel Hägerby.
Världen efter oljan
En värld där kriser blir nya normaltillstånd kan beskrivas som världen efter oljan. David Jonstad beskriver i boken Jordad hur kollapser sällan har bråttom. ”Det är en process, inte en händelse. Ett långsamt sönderfall, inte en apokalyps. Och under tiden sker en anpassning. Nya normaltillstånd etablerar sig. Krympande ekonomier och konflikter av alla de slag blir vardagsmat, liksom människor på flykt, trasig infrastruktur och sönderfallande territorier. Kollapsen stänger dörren för det som tidigare tagits för givet.”
Det skiljer sig hos de jag intervjuat när de tror att kriser kommer att påverka dem. När kommer de själva att drabbas av kriser som att maten i affären tar slut? Vissa som jag intervjuat tänker att en sådan här verklighet kommer relativt snart. Andra tänker sig en mer utdragen och seg kollaps som kanske inte når de stora massorna inom deras livstid.
– Jag tror inte kollapsen kommer att komma “pang”, utan att vi istället när vi tittar tillbaka kan se hur lång och utdragen den var, tror Lilli.
I världen efter oljan har det globala industriella jordbruket fått grus i maskineriet, samtidigt som det nya jordbruket befinner sig i sin linda. ”Fler människor får jord under naglarna” och ”jordbruket kommer kanske vara mer likt 1016 än 2016”, skriver Jonstad. Självhushållare förbereder sig för den här världen. Några lär sig att använda häst istället för traktor när de arbetar på gården. Andra jobbar för att kunna göra saker utan el. En annan lär sig fröodla och bevara kulturarvsorter. Även om självhushållare fokuserar på olika saker är det gemensamma det långa tidsperspektivet. Det handlar om att återerövra kunskap och föra vidare ett självhushållningsarv till framtida generationer.
I samma andetag som de praktiska förberedelserna kommer på tal betonar de jag intervjuat att det inte är hela svaret till varför de sysslar med självhushållning. Det är inte förberedelse inför en plötslig kris som driver dem, men att de är mer förberedda blir en bieffekt.
I världen efter oljan känner vi också av klimatförändringarna än mer. Framtida torka och bränder är något som nämns som en rädsla hos självhushållare jag samtalat med. Daniel har reflekterat över Golfströmmen.
– Om klimatet urartar och Golfströmmen ändras spelar det ingen roll hur mycket matjord vi byggt upp eller hur mycket djur vi har i lagården. Helt plötsligt blir vi flyktingar. Då är det inte så kul längre.
Framtida klimatförändringar verkar för självhushållare finnas i bakhuvudet som ett orosmoln, en joker som det inte går att förbereda sig för.
Landsbygd och stad
Liksom flera andra omställare på landsbygden har Daniel och Johanna Hägerby flyttat till landsbygden från staden. I deras fall till sydöstra Småland från Stockholm. Framtida kriser kan innebära en våg av stadsbor som flyttar till landsbygden. Det här har man sett under bland annat Greklands ekonomiska kris som började för tio år sedan.
Jonstad beskriver i Jordad staden som den hungriga staden. Staden är “bara mäktig så länge den hålls försörjd utifrån med ett ständigt inflöde av energi, mat och andra livsnödvändiga resurser. Utan detta avstannar stadslivet. Till Stockholm rullar det varje dygn in drygt sex tusen långtradare och lastbilar fyllda med varor – en var 13:e sekund.”
Daniel tror också att det kan bli en flyktingvåg från städerna och reflekterar hur det kommer att påverka lokalsamhällen på landsbygden.
– Man kanske får rejäla uppsving i delar av världen, funderar Daniel. Som på självhushållarplatser som Bråbo eller Stjärnsund, när alla vill fly som råttor från ett sjunkande skepp i Stockholm. Då sitter människor där med kunskap, mark och färdigheter. Det kommer alltid vara så att invandrarna har en konkurrensnackdel, oavsett om de kommer från Syrien eller Stockholm.
Under våren 2019 gick tv-serien Nedsläckt land på SVT. Där fick tio deltagare uppdelade i två olika hus prova att klara sig i ett samhälle helt utan el. Frågan som ställs är: Vad krävs för att klara sig om krisen är ett faktum? En scen som etsat sig fast på min näthinna är när en yngre kvinna från den ena gruppen råkar besöka den andra gruppen precis när de satt sig att äta. I hennes hus har läget blivit akut; mat och vatten har börjat ta slut. Trots att det bara har gått några dagar sedan experimentets början har redan grupperingarna gjort att en vi-och-dom-känsla uppstått. Vid matbordet upplevs kvinnan mer som ett störande element i den välställda gruppens idyll, än som en människa som det är naturligt att inkludera och hjälpa. Inte en enda av måltidsdeltagarna erbjuder henne något. De håller på ”sina” resurser och är rädda att dela med sig. Det skulle förmodligen inte krävas mer än att en av deltagarna delar med sig av maten på sin egen tallrik för att en annan kultur skulle uppstå. Där solidariteten sprider sig av en persons generösa handling. Ändå gör ingen det. Kvinnan går därifrån tomhänt och med en klump i magen.
Moral och etik
Ja, hur ska de som sitter på resurserna förhålla sig till andra människor under kriser? Frågan är något som återkommer hos självhushållare.
– Skräcken för en kris i samhället är ju att vi inte kan vara säkra på att alla människor kommer vara hjälpsamma, säger Lilli. Jag har en oro över våldet som vi skulle kunna utsättas för, som ju i många länder är människors vardag, men som vi idag är skonade ifrån.
Den amerikanska författaren och psykologen Carolyn Baker skriver i boken Collapsing consciously hur människan i en sönderfallande omvärld kan reagera genom att öka sin samarbetsvillighet, vilket redan visat sig på platser som drabbats av naturkatastrofer. Men hon är medveten om att det inte är den enda reaktionen till traumatiska händelser. Även mindre sympatiska drag kommer att dyka upp när “många reagerar i skräck och uttrycker sin ångest på ett våldsamt sätt.” Båda dessa reaktioner kommer att finnas med i framtiden. “Kollapsen av den industriella civilisationen är mest trolig att utspela sig på ett oregelbundet, ‘klumpvis’ sätt på olika platser under olika tidpunkter. Hur den utspelar sig och under vilken tidsperiod kommer att avgöra hur människor reagerar.” skriver hon.
Bredvid Ångermanälven i Näsåker ligger gården Uppströms. Där bygger Emma och Max Nyman, tillsammans med fler vuxna och barn, upp en gård som ska ge dem det de behöver. Det snickras och repareras i verkstaden, i ladugården står ett par kor som mjölkas för hand, hönsen går fritt och mellan husen finns odlingar. Platsen är en experimentverkstad där viktiga färdigheter återerövras, misstag får göras och verksamheter byggs upp. Scenarier som i tv-serien Nedsläckt land har Emma och Max Nyman haft i bakhuvudet när de visionerat om platsen.
– Vi vill bygga en öppen gård redan nu, för att i framtiden kunna vara en mötesplats där folk är välkomna, säger Emma. Jag tänker att en bieffekt av det som är på väg att hända är att främlingsfientlighet ökar väldigt mycket. Ju svårare tid det blir, desto mer polariserat blir det, med vi-och-dom-tänkande och rädslor. Och inte bara med människor från andra länder, utan också mellan oss grannar och andra i byn. Det här vill jag aktivt försöka motverka. Jag tänker att det inte gynnar någon att vi sluter oss, stänger oss och blir rädda.
Ja, hur ska självhushållare i världen efter oljan ta emot människor när de knackar på deras dörr? Vilka vill vi vara i en turbulent omvärld? Nu kommer vi tillbaka till Lilli Martóns viltstängsel mot zombies. Plötsligt handlar det om etiska frågor. Vilken moral vill självhushållaren leva upp till? Finns det någon gräns för solidariteten? Går det att göra undantag när man inte längre behöver vara en god människa?
Oavsett vad varje enskild person kommer fram till är det en förberedelse, lika viktig som den praktiska, att fundera på vilka vi vill vara när det kommer hungriga stadsbor eller grannar och knackar på vår dörr. Max har funderat på vilken tillvaro han behöver bygga upp för att vara den människa han önskar.
– Det är viktigt för mig att vara i ett sammanhang med människor, berättar Max. Jag behöver andra att dela livet med. För att jag ska vara en bra människa behöver jag vara i ett tryggt sammanhang. Blir jag ensam och utsatt blir jag inte lika trevlig. Det tänker jag också är en del i det vi gör. Jag tänker att det är enormt viktigt att bygga relationer och att vi blir många som förbereder oss. Desto lugnare kan vi då ta emot svåra tider eller hot.
De svar jag får när jag frågar hur självhushållare förbereder sig socialt inför mer turbulenta tider är ofta just det: att aktivt knyta fler sociala band i bygden och stärka bygemenskapen. Men fortfarande känner sig flera ensamma i vardagen. Vännerna är spridda eller finns på internet. Det är för många viktigt idag med sociala medier, men samtidigt inser några hur sårbar den typen av sociala nätverk är och hur det egentligen inte kan ersätta mänskliga relationer i deras lokalsamhälle.
Framtider
Den sociala förberedelsen hör ihop med den emotionella förberedelsen. Carolyn Baker skriver i boken Collapsing consciously att ”kollapsen av den industriella civilisationen kommer att vara utmanande för de som har förberett för den; för de som inte har det kommer den att involvera massivt trauma”. Vi behöver enligt Baker inte bara förbereda oss praktiskt och socialt, vi behöver också bygga vår emotionella resiliens.
Att öka vår motståndskraft, vår resiliens, handlar ofta om det praktiska: att skapa fler bevattningsdammar, få större sociala nätverk med hjälpande händer och att minska beroendet att köpa in foder till våra djur. Emotionell resiliens är en förmåga eller egenskap som gör att individer eller grupper lyckas hantera svårigheter, kriser och katastrofer utan att nedslås av dem. Rent praktiskt kan det handla om hur en svår situation som den från Nedsläckt land hanteras. En sak är säker, det kommer inte bli färre känslor som vi behöver hantera i framtiden, mindre rädsla och frustration, utan mer av sådana utmaningar.
Baker föreslår flera sätt att utveckla vår egen motståndskraft, bland annat att lära känna sin egen känslomässiga repertoar. Vilka känslor tror du kan uppkomma i jobbiga situationer som den från Nedsläckt land? Hur önskar du att du skulle hantera känslorna? En annan förberedelse är att skapa mer glädje och mer skönhet i livet redan nu. Har du stunder i livet där du har roligt – utan att spendera pengar och utan att förbereda för framtiden? Hon understryker också vikten av att hitta människor som du kan diskutera “det pågående och kommande kaoset” med.
Om du nu får en instinktiv reaktion där magen säger dig: “usch, jag vill inte tänka på framtiden som våldsam och otrygg” är det inte konstigt. Inte heller om du inte vågar dyka ner i dina skräckscenarier och ännu mindre dela dem med någon. Kanske hämtas scenarier medvetet eller omedvetet från någon av alla dystopiska filmer som vår kultur matat oss med.
David Jonstad beskriver i Jordad hur dessa apokalyptiska scenarier är en del av vår kultur som spelar i händerna på framstegssagan. Det är en myt som vill få oss att tro att om vi inte går på tillväxtens väg så väntar bara en sak: apokalyps. Den delar in världen i svart eller vitt, mer av samma eller domedag. Om vi lever i framstegssagan är alla alternativ till det industriella tillväxtsamhället brutala, med oempatiska människor i en alla mot allatillvaro där bara den starka överlever.
Men att bara nöja oss med att dela in framtiden i dessa två polariteter, är inte det att förminska vår egen föreställningsförmåga? ”Vad mytologin än vill få dig att tro finns det flera möjliga framtider”, skriver Jonstad.
Det är därför radikalt att föreställa sig fler framtider. Vilka framtider önskar vi se i en värld bortom tillväxt och efter den industriella civilisationens sönderfall? ”Den enorma utmaning som vi står inför tror jag vi hanterar bäst om vi är beredda att tänka utanför denna civilisations trasiga berättelser”, skriver Jonstad. Han tror att för att tänka friare förutsätter det att man först bryter sig ur den globala ekonomins grepp. Här har självhushållare och omställare på landsbygden kommit en bit på vägen. De har därför den verkliga chansen att skapa och sprida nya berättelser och nya kulturer. En förberedelse inför världen efter oljan kan vara att helt enkelt tala om den. Tala om allt. Rädslor, förhoppningar, drömmar, farhågor, skräckscenarier. ”Det hoppfulla och ljusa existerar sida vid sida med det uppgivna och mörka”, skriver Jonstad. ”Kollapsen har allt.”
Källor och lästips
Kollaps: livet vid civilisationens slut, David Jonstad, Ordfront Förlag (2012)
Jordad: enklare liv i kollapsens skugga, David Jonstad, Ordfront Förlag (2016)
Collapsing consciously: Transformative truths for turbulent times, Carolyn Baker, North Atlantic Books (2013)
Sveriges primärproduktion och försörjning av livsmedel – möjliga konsekvenser vid en brist på tillgänglig fossil energi, Andras Baky et al, JTI-rapport 2013, Lantbruk och industri nr 410
Livsmedelsproduktion ur ett beredskapsperspektiv – Sårbarheter och lösningar för ökad resiliens, Camilla Eriksson, Publikation SLU Future Food Reports 1, Sveriges lantbruksuniversitet (2018)
Sam Nygren
Jag som skriver i projektet Inte bara morötter är en oberoende skribent, självhushållare och omställare som bor i Östergötland. Inte bara morötter är min gåva till alla som gör det otroligt viktiga – men stundtals slitsamma – arbetet med att skapa något nytt. Projektet är community-finansierat och möjliggörs tack vare alla mecenater som stödjer det. Swish: 0702-650797 eller bli en månadsmecenat och få bl.a. bivaxdukar som tack.
Mejl: sam.nygren@intebaramorotter.se.
Hemsida: www.intebaramorotter.se.
Reportaget först publicerat i nummer 3/19 av Tidningen Åter 2019-08-06
Reportaget publicerat på webben 2019-09-10