Känslorna över världen

Här frågar jag självhushållare hur det egentligen känns när vi reflekterar över vad som pågår i världen. Hur hanterar vi allting? Stänger vi av eller hur gör vi? Och hur hanterar vi vår omgivning? Och kan det vara så att det praktiska som vi gör ute på våra gårdar – gör vi helt enkelt för att vi inte har något annat val? Kan självhushållning och boende på landsbygden vara ett nödvändigt sätt att hantera den här ilskan och sorgen som vi kan känna i staden?

Text och foto: Sofia Nygren


Jag går åter igen på en grusväg. Den här gången utanför Långemåla i sydöstra Småland, under en stjärnbeströdd natthimmel, där halvmånen kastar långa skuggor. Överallt runt omkring mig så har jag landskap formade av människan. Hur vi gör avtryck – och våld – på vår omvärld finns runt omkring oss vart än vi går. De senaste veckorna har nyheten att 80% av Europas insekter försvunnit på 30 år nått riksmedia. Hela ekosystem kan vara hotade. ”Om vi förlorar insekterna kommer allting att falla samman”, menar Dave Goulson, en av forskarna bakom studien. Nyheter som det här är som en droppe i ett stort svart hav av ekosystem som kollapsar. Men att titta upp mot natthimlen och Karlavagnen är vilsamt; det väcker ingen ilska, ingen sorg och ingen frustration. Bara förundran.

En jättestor sorg… ledsamhet… oro och maktlöshet… rädsla… ångest… ilska och frustration… sorg blandat med ilska…

Det är ord som möter mig när jag ställer frågan till självhushållare vilka känslor klimatförändringar, utrotningen av arter och kollapsande ekosystem väcker. Och jag tror många kan känna igen sig. Det finns en stor oro, maktlöshet och rädsla över vad som händer i världen.

Den stora sorgen

DSC_0130

Carolina Dahlberg på gården Ulvarp i Småland.

”Jag känner en sorg och uppgivenhet, för att jag vet att det kommer fortsätta bli värre innan det blir bättre”, berättar Carolina Dahlberg.

”Människorna är så många och vi fortsätter bli fler. Ju fler vi blir ju mer ökar pressen på ekosystemen. Många fler människor och djur kommer dö innan det vänder och blir bättre.

Matilda Forsärla berättar hur det pendlar mellan olika känslor när hon tänker på vart världen är påväg. ”Första grejen är att jag blir så ledsen att jag bara sjunker ihop, bygger bunker. Det pendlar mellan de olika – ibland känner jag hopp och tillförsikt – ibland känner jag att det inte går.”

Mimmi Rosell beskriver all ångest som kan komma, som ett brev på posten.

”Idag kan vi inte säga att vi inte visste. 100% ångest från min del. Det är lite av en stressreaktion så jag inte vet vart jag ska ta vägen, samtidigt som jag inte kan sitta still.”

Global uppvärmning är det som gör Isabelle Nilsson mest orolig, och alla oroligheter i världen som kommer av sinande oljetillgång. Rädslan för krig. ”Jag är mer rädd idag är förut”, berättar hon.

Den återkommande frustrationen

DSC_0224

Daniel Hägerby på gården Södra Skärshult i södra Småland.

Ja, alla känslorna – de som pendlar fram och tillbaka och ibland kommer över en och är så överväldigande att man inte vet vart man ska ta vägen – vad ska vi göra av dem? En hel del av de jag pratar med väljer sina nyheter med omsorg. Det är nog att ta hand om det som ändå sipprar in i vardagen. Andra slukar mainstream media, på jakt efter tecken att den pågående kollapsen av den industriella civilisationen äntligen ska sätta lite fart. Så att utrotningen av arter, klimatförändringarna och kollapserna av ekosystemen kan börja bromsa in. Innan det är försent.

Mimmi Rosell beskriver hur de här känslorna av ångest och frustration kan kännas. ”På ett plan så känns det som att jag kan bli en person som står på gatan och skriker med en skylt att ’Undergången kommer’. En liten del av mig kan förstå folk som ger sig in i masskjutningar och bara vill förstöra. Det är ett sätt att få utlopp för ångest och frustration.”

Och all ilska

DSC_0109

Daniel Larsson på gården Näshulta i Södermanland.

Carolina berättar hur hennes sorg kan övergå i ilska och irritation när hon ser hur andra människor lever. ”Jag tittar ibland på människor i stan som ska ha mer och mer. Det känns ibland som att folk är barn som bara vill ha mer även fast vi vet att det är dåligt. Då går sorgen hos mig över i ilska och irritation. Då vill jag kunna vara asball och hipp och kunna säga; ’Förstår du vad aldrig mer betyder?!’ En fjärilsart som aldrig mer kommer åter är mycket större än ditt och mitt liv, eller om du har råd att köpa en ny väska i jul.’ Det är en fucking jävla art som har dött ut, vilket i sig självt är sorgligt. Men det är ännu sorgligare att det är på grund av människans exploatering.” Hon fortsätter.

“När vi människor utrotar så gör vi det för att vi vill ha smart phones och billigt käk. Det är ganska talande att det är en jättebebis som är president i USA just nu, talande för mänskligheten som helhet.”

Mimmi Svensson uttrycker en frustration och menar att vi som civilisation på ett sätt får skylla oss själva. ”Jag känner en oro såklart, och en rädsla och maktlöshet över hur trenderna går globalt. Inte för egen del, men det vore väldigt synd om jordens alla underbara ekosystem skulle förstöras bara för att människan är så klantig. Sen om vi skulle utrota oss själva, så är det vårt eget fel.

Tragiken som är för stor

DSC_0013

Gro Forsärla, dotter till Matilda och Jon Forsärla på Tokarp i norra Småland.

Isabelle beskriver hur hon inte riktigt klarar av att tänka på utrotningen av arter och klimatförändringar. ”Förut var jag nog mer förtvivlad över att mina föräldrar inte komposterar. Nu känner jag mig mer likgiltig inför det, jag är inte förvånad.” Hon fortsätter.

Nu är det mer att jag tycker det är jävligt tragiskt att mitt barn Nor kanske inte kommer kunna överleva i den här världen. Men jag klarar inte riktigt av att tänka på det här, jag får panik. Jag får leva i nuet, för om jag inte gör det så behöver jag ändra på mer.”

Den ilska och frustration som Jon Forsärla känner behöver han hantera när han är på sitt lönearbete som brandman. ”Jag försöker dölja ilskan och frustrationen för jag kommer ingen vart med den. Jag måste hålla tillbaka mig själv.”

Självhushållet som en respit

DSC_0209

Nicklas Schenning på Gröönsgård i södra Småland.

Det känns som att varje gång vi möter civilisationen, så behöver vi förhålla oss till alla känslor som bubblar upp. Känslor av frustration, ilska och maktlöshet över den industriella civilisationens fortsatta framfart. Över hur ingen verkar bry sig. Så vi dövar oss. Vi skärmar av. Vi håller oss själva tillbaka. Samtidigt som vi har fantasier där vi skäller ut folk eller står med skyltar och skriker ut vårt budskap.

Vissa menar att den industriella civilisationen i sig självt är traumatiserande. Det är inte svårt att tänka sig – 2016 uppgav 36% av människorna i Sverige att de kände ängslan, oro eller ångest. Är självhushållning då ett sätt att ta ett steg bort från själva roten till vår ohälsa – den industriella civilisationen? Några som jag pratar med vittnar om hur de fysiskt och psykiskt har mått så mycket bättre sedan de flyttade från staden till landet.

”Jag har gråtit mycket mindre sen jag flyttade ut på landet”, berättar Matilda. ”Nuet blir mer drägligt här på landet än det varit innan.”

Carolina tror att bo på landet och syssla med självhushållning kan vara ett nödvändigt sätt för henne att hantera den här ilskan och sorgen som hon kan känna i staden. Hon känner också att hon rent fysiskt mår mycket bättre på landet än i staden.

”Det kanske inte är för att staden per se är ohållbar, bara att man som person inte klarar längre att vara i staden. Jag ser framför mig bilden av oss självhushållare som barn på skolgården, där vi säger till andra barn som beter sig dåligt: ’Jag vill inte leka med er längre för ni är dumma.’

Hon förklarar vidare. “Självhushållning är mer att vara en del av kretsloppet, än att vara en liten parasit. Det frigör mig från en del av skulden och sorgen. Jag klarar inte av att röra vid det konsumtionstänket, för jag vet vad det innebär.”

För att vi måste

DSC_0076

Broderi hos Matilda Forsärla i Tokarp.

Och även om ingen annan gör det – så har vi inte samvete att göra något annat.

”Jag måste göra det här för ingen annan gör det” berättar Isabelle och fortsätter.

”Jag står här och sliter med någon jävla morot. Man kan lika gärna gå och köpa en i en affär. Men vem ska göra det om inte jag gör det?”

Daniel Hägerby beskriver hur han har hoppat fram och tillbaka mellan känslorna som beskrivs i Kübler-Ross-modellen: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Men hur att gå tillbaka till stadiet av förnekelse är inte är något alternativ. ”Det är väldigt konstigt om jag när jag är i stadiet av acceptans, börjar agera som att jag är i förnekelse. Det blir lite schizofrent på ett sätt. När jag tror på någonting, så kan jag inte agera som att jag inte gör det. Jag kan inte falskspela.”

Ja, om vi skulle leva mer som vi gjorde tidigare, så blir ångestpåslaget för stort. Hela vårt väsen skriker nej, när vi väl tagit steget i en annan riktning. Att gå tillbaka är inget alternativ.

Så vi möter civilisationen mer sällan. Vi väljer att befinna oss i den industriella bubblans utkanter. Här får vi lite andrum. Här kan vi låta den oerhörda sorgen och uppgivenheten över vad som händer med världen finnas med i bakgrunden. Samtidigt som vi känner att vi faktiskt gör något. När jag frågar Daniel Larsson om han kan vila i insikten att han gör något som är bra för världen med sitt andelsjordbruk så funderar han en stund. Sen svarar han: ”Ja, om 20 år så tror jag att jag kan känna att jag faktiskt gjorde något – eller jag försökte i varje fall.”

Vi gör det inte för att vi känner för det eller tycker det är så roligt. Vi gör det för att vi inte har något annat val. Det går när vi har en stjärnbeströdd himmel ovanför som ger oss vila. Det går när vi under dagen kan kupa potatis. Det går.

DSC_0120


3 kommentarer

groonsgard · 2 november, 2017 kl. 11:04

Så välformulerat, spiken på huvudet Sofia! Och så oerhört tragiskt och sant på samma gång. Känns så väl igen, tänker ofta att jag skulle vilja, eller borde (?) ställa mig på gatan och skrika ut all frustration över det hysteriska konsumtionssamhället som sliter sönder jorden. Samtidigt tänker jag att det inte gör någon skillnad… och känner mig som en fegis när jag istället påtar vidare i jorden…

    Sofia · 2 november, 2017 kl. 14:19

    Visst är det så! Och visst kan det kännas som att en är en fegis – men det ni gör är radikalt och visar vägen till en bättre framtid. “Ha en dröm, följ den, så startar revolutionen”, som Isabelle Nilsson har skrivit på omslaget på en bok.

Veronica Setterhall - Hyperbrain.me · 3 november, 2017 kl. 09:57

Så bra sammanfattning och jag kan bara hålla med om att det enda som känns som ett vettigt alternativ för att hantera den här typen av känslor är att göra det man kan, de små sakerna som att odla, försöka minska sin egen konsumtion och vara någon slags “förebild” (om än en förebild med många tillkortakommanden). Slåss själv med att jag inte lever så för tillfället, men längtan växer sig bara starkare och starkare så snart bär det av ut på landet igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *