När vi tänker på vad vår nuvarande industriella civilisation gör med världen – orsakar klimatförändringar, får ekosystem att kollapsa och massutrotar arter med mera – kan det bubbla upp en mångfald av känslor. Inte minst när vi relaterar till de i vår omgivning som fortfarande inte verkar ha förstått. Hur hanterar vi allting? Kan det vara så att det praktiska som vi gör ute på våra gårdar – gör vi helt enkelt för att vi inte har något annat val?

Text och foto: Sofia Nygren


En jättestor sorg, ledsamhet, uppgivenhet, oro och maktlöshet, rädsla, ångest, ilska och frustration…

Det är ord som möter mig när jag ställer frågan till självhushållare vilka känslor som väcks hos dem när de tänker på vad som händer i världen. Och jag tror många kan känna igen sig.


<< Läs reportaget som PDF i Tidningen Åter 2/19


När självhushållaren Lilli Martón, 43, tänker på vad människan gör med planeten känner hon en stor sorg och en frustration över att insikterna om vad som händer ännu inte sipprat in i många människors medvetanden.

Biologiprofessorn Dave Goulson på University of Sussex.

– Hur många larm det än kommer så känns det som att ingen gör något. Det borde ju stå i varenda tidning och varenda dag med jätterubriker. Det borde ju vara på varenda agenda. Men istället är det jobben eller vården som är det som står överst, inte vår överlevnad konstigt nog.

För två år sedan spreds rapporten att 80 procent av Europas insekter har försvunnit på 30 år. Hela ekosystem kan vara hotade.

– Om vi förlorar insekterna kommer allting att falla samman, säger Dave Goulson, en av forskarna bakom studien.

Förnekelsen
Lilli Martón utanför växthuset vid sitt hus i Strängstorp, Katrineholm, Södermanland.

Sådana här nyheter är som en droppe i ett stort svart hav av ekosystem som kollapsar. Men hur kan vi acceptera att vi är en del av en civilisation som förstör allt levande runt omkring oss? Går det överhuvudtaget att acceptera utan att lura sig själv?

När människor drabbas av insikter om förstörelsen av livsbetingelserna på jorden går vi igenom liknande känslomässiga stadier som när vi drabbas av ett dödsbesked. Elisabeth Kübler-Ross tog 1969 fram en modell för att beskriva stadierna hos en patient som fått ett besked om sin förestående död. Modellen identifierar fem stadier: förnekelse, ilska, köpslående, depression och acceptans. Denna modell kan också förklara hur vi reagerar när vi förstått att jorden befinner sig i en döendeprocess.
I det första stadiet, förnekelsen, gör vi allt för att intala oss själva att: “det är nog inte så farligt – annars skulle ju nyheterna berätta om det här hela tiden”, “även om det kan vara på det här sättet är det inte min roll att ta tag i det” eller “nja, det kanske är så, men andra reagerar ju inte”. Vi kanske är för insnärjda och drar för många fördelar av vårt sätt att leva i det nuvarande systemet. Vi kanske har status, ett kreativt jobb, ett bekvämt liv. Omedvetet kanske vi tänker: “om det verkligen är på det sättet skulle det ju hota mitt sätt att leva och min karriär, men det märker jag inte, så det kan nog inte vara så farligt”.

Men när vi väl börjar känna gör vi det intensivt. Nästa fas, efter förnekelsen, är ilskan. Även om vi trycker undan den, håller den inombords, vill vi egentligen bara ställa oss och skrika. Vi vet ibland inte vet hur vi ska hantera alla känslor.

All ilska
Självhushållaren Mimmi Rosell utanför Tranås, Småland.

– På ett plan känns det som att jag kan bli en person som står på gatan och skriker med en skylt att “Undergången kommer”, berättar självhushållaren Mimmi Rosell, 31. En liten del av mig kan förstå folk som ger sig in i masskjutningar och bara vill förstöra. Det är ett sätt att få utlopp för ångest och frustration.

Hon förklarar:

– Idag kan vi inte säga att vi inte visste. Det är 100 procent ångest för min del. Det är lite av en stressreaktion – jag inte vet vart jag ska ta vägen, samtidigt som jag inte kan sitta still.

Ja, hur ska vi egentligen förhålla oss till vår omvärld? Till alla människor som till synes verkar befinna sig mitt i den industriella civilisationens bubbla?

Carolina Dahlberg, 33, berättar hur hennes sorg kan övergå i ilska och irritation när hon ser hur andra människor lever.

– Jag tittar ibland på människor i stan. Jag kan då få en känsla att folk är barn som bara vill ha mer även fast vi själva vet att det är dåligt. Då går sorgen hos mig över i ilska och irritation. Då vill jag kunna vara asball och hipp och kunna säga: “Förstår du vad aldrig mer betyder?! En fjärilsart som aldrig mer kommer åter är mycket större än ditt och mitt liv, eller om du har råd att köpa en ny väska i jul.” Det är en fucking jävla art som har dött ut, vilket i sig självt är sorgligt. Men det är ännu sorgligare att det är på grund av människans exploatering.

Hon fortsätter:

– När vi människor utrotar gör vi det för att vi vill ha smarta telefoner och billigt käk. Det är ganska talande att det är en jättebebis som är president i USA just nu, talande för mänskligheten som helhet.

Ett sätt att se på ilskan är att den egentligen är vår vän som vi ska lyssna på, för den säger något viktigt till oss. Om du lyssnar på den kan den säga dig att du inte blir respekterad och uppmana dig att stå upp för dina åsikter. Att säga nej när du menar nej. Att vandra din väg med mod.

Den återkommande förhandlingen
Carolina Dahlberg i Ulvarp utanför Vetlanda går genom fårhagarna med sin dotter Hedvig i kärran.

I det här stadiet så försöker vi intala oss att det inte är så farligt som forskarnas larmrapporter säger att det är. Det blir en sorts förhandling; där vi ger oss själva tillåtelse att pendla med bil till jobbet, om vi inte flyger på semestern eller köper besprutade bananer. Ett sorts rättfärdigande inför oss själva, med en bismak. Vi kan i det här stadiet också hoppa fram och tillbaka mellan förnekelsen och ilskan. Ena dagen går vi runt i en bubbla av ångest och stress. En annan dag känner vi att “äsch, det var nog inte så farligt.”. Det här kan kännas lätt schizofrent. Men sorgen och uppgivenheten – den som fyller hela vårt väsen när vi tänker på den – är lätt att gömma undan i vardagen. En vardag som kan handla om att behöva ta bilen till lönearbetet eller förskolan, där vi pratar med andra som inte verkar känna någon sorg.

Lilli berättar om när hennes svärföräldrar hade bjudit dem på semesterresa.

– Jag protesterade länge, men till sist sa vi ja även om vi inte riktigt ville ge oss iväg. Under tiden som svärföräldrarna njöt av semesterresan, såg jag bara människornas förfall. Hur andra turister på all-inclusive-anläggningen verkade njuta av semesterresan, kastade pengarna runt sig, medan den inhemska befolkningen fick några slantar för att de servade och städade rummet. Jag kunde inte njuta i en sådan miljö. Jag fick bara den starka känslan av att det här är inte rätt, det här är inte okej. Bara för att man har pengar gör det inte att det är okej.

Carolina gömmer sig ibland bakom skämt och tonar ned hennes livsval, när hon egentligen känner att de är väldigt viktiga för henne.

– När jag träffar gamla vänner skämtar jag gärna bort mitt liv. “Haha, jag tycker det bara är så kul att odla morötter” och pratar inte mer om det. Sen när jag ser uppdateringar på sociala medier, där bekanta har coola lajvkläder på sig, inser jag att jag skulle fortfarande kunna vara i den världen – men då måste jag ge upp något annat. Jag kan inte göra allting. Det känns som att de flesta lever i något paradigm där de lever som småbarn, där de tror att de kan göra allt.

När vi upplever att vi behöver prata om ytliga saker och göra oss till någon annan, eller tacka nej till inbjudningar utan att bli förstådda, kan det ge en känsla av att vara ensam bland människor. Ensamheten tillsammans med ilskan kan bli farlig. Med ilska vid vår sida är det lätt att vi kastar skuld på andra. Att vi upplever att världen hela tiden är ett vi-mot-dom. I det här stadiet kan vi fastna.

Sorgen och uppgivenheten
Katrin Schwere driver en småskalig gård tillsammans med sin man holger ”Bo” Schwere i Igersdela utanför Ljungbyholm i Småland.

– För mig är att bli mer självförsörjande det enda försvarbara levnadssättet.

Katrin Schwere, 56, verkar uppgiven. Och arg.

– Folk är så lata, bekväma och lydiga. De demonstrerar inte och säger inte sin åsikt högt. Det gör mig alldeles matt, det känns som att det är därför jag är utbränd. “Det brinner i knutarna folk!”. De sitter där på eftermiddagen och fikar och tror att allt är rosenrött. De tror att politikerna kommer lösa det för oss.

– Myndigheterna har gjort mig besviken också, fortsätter Holger Schwere, 54, och berättar om när de ville bygga reningsdammar och återanvända gråvatten.

– Men då det inte fanns något tidigare exempel på ett sådant system i Kalmar kommun fick vi inte för myndigheterna. Deras okunskap och deras oförmögenhet drabbar oss.

– Jag kämpar alltid på något vis, säger Holger. Ibland känner jag att jag hela tiden försvarar mig, med grejer som är självklara.

– Vi vågar inte längre satsa så mycket, inflikar Katrin. Jag kan tänka: “Vi får inte igenom det ändå, det är ingen idé.”

Den här uppgivenheten är en återkommande besökare i depressionen. För när ilskan lägger sig glider vi in i nästa stadie där vi förstår allvaret men ändå kan känna oss totalt handlingsförlamade. “Jag är medveten om faran, men jag vet inte vad jag ska göra.” “Det är ingen idé att göra något, det kommer ändå inte göra någon skillnad.” Det är en känsla av maktlöshet som paralyserar.

– Jag känner en sorg och uppgivenhet, för att jag vet att det kommer fortsätta bli värre innan det blir bättre, berättar Carolina. Människorna är många och vi fortsätter bli fler. Ju fler vi blir ju mer ökar pressen på ekosystemen. Många fler människor och djur kommer dö innan det vänder och blir bättre.

Vissa menar att den industriella civilisationen i sig självt är traumatiserande. Det är inte svårt att tänka sig – 2016 uppgav 36 procent av människorna i Sverige att de kände ängslan, oro eller ångest. Är självhushållning då ett sätt att ta ett steg bort från själva roten till vår ohälsa – den industriella civilisationen? Några som jag pratar med vittnar om hur de fysiskt och psykiskt har mått mycket bättre sedan de flyttade från staden till landet.

– Jag har gråtit mycket mindre sen jag flyttade ut på landet, berättar Matilda Forsärla, 30. Nuet blir mer drägligt här på landet än det varit innan.

Carolina tror att bo på landet och syssla med självhushållning kan vara ett nödvändigt sätt för henne att hantera den här ilskan och sorgen som hon kan känna i staden. Hon känner också att hon rent fysiskt mår mycket bättre på landet än i staden.

– Det kanske inte är för att staden per se är ohållbar, bara att man som person inte klarar längre att vara i staden, för där blir det ohållbara i vårt levnadssätt så synligt. Då känner jag mig som ett barn som “inte vill leka er dumma lek längre”. Jag vill bara gå därifrån, göra min egen grej, så gått det nu går.

Acceptera och agera
Daniel Hägerby tar hand om en slaktad drake, alltså en hananka, på gården Södra Skärshult i södra Småland

Ja, självhushållning kan vara ett sätt att inte vara del av ett system som bidrar till att göra våld på sin omvärld. Och om vi skulle leva mer som vi gjorde tidigare blir ångestpåslaget för stort. Hela vårt väsen skriker nej, när vi väl tagit steget i en annan riktning. Att gå tillbaka är inget alternativ. Och även om ingen annan gör det – har vi inte samvete att göra något annat.

Daniel Hägerby, 40, beskriver hur han har rört sig mellan stadierna i Kübler-Ross-modellen.

– Det skulle vara väldigt konstigt om jag när jag är i stadiet av acceptans, börjar agera som att jag är i förnekelse. Det blir lite schizofrent på ett sätt. När jag tror på någonting kan jag inte agera som att jag inte gör det. Jag kan inte falskspela.

Carolina skulle inte heller kunna gå tillbaka.

– Självhushållning är mer att vara en del av kretsloppet, än att vara en liten parasit. Det frigör mig från en del av skulden. Jag klarar inte av att röra vid konsumtionstänket, för jag vet vad det innebär.

Så vi möter civilisationen mer sällan. Vi väljer att befinna oss i den industriella bubblans utkanter. Här får vi lite andrum. Här kan vi låta den oerhörda sorgen och uppgivenheten över vad som händer med världen finnas med i bakgrunden. Samtidigt som vi känner att vi faktiskt gör något. Det går oftast, när vi under dagen kan kupa potatis eller när vi har en stjärnbeströdd himmel ovanför som ger oss vila. Men kanske har det fler konsekvenser än vi anar att vara mindre involverad i civilisationsprojektet. När människan fortfarande drar fördelar av civilisationen kan vi inte såga av grenen vi sitter på, men ute på landsbygden kan vi tillåta all frustration, ilska och maktlöshet över den industriella civilisationens framfart och hur ingen verkar bry sig.

I det sista stadiet – acceptansen – behöver vi förstå att alla våra känslor som sköljer över oss är normala och utbredda. De kan till och med sägas vara hälsosamma. De visar att vi är kännande varelser, som känner med allt som lever runt omkring oss. I vår västerländska kultur vill vi ofta individualisera all psykisk ohälsa. Det är lätt att vi tror att min oro, rädsla och ångest är mitt eget kors att bära och att vi bara behöver jobba med dem i vår kammare med lite självhjälpsböcker om kognitiv beteendeterapi.

Här är självhushållningsnätverken viktiga. För det händer något när den ilska, ångest och rädsla som förut varit ens egen personliga börda ventileras tillsammans med andra oroade själar. “Ja, visst är det läskigt det som händer i världen.” “Ja, det är skitläskigt, jag är panikslagen över vilken värld mina barnbarn kommer att få överta.”

När vi vågar dela våra känslor skapas det tillåtande rum där människor, som alla befinner sig i de olika stadierna av Kübler-Ross-modellen, kan mötas. Kanske kan 2019 bli ett år där vi under tiden som vi tar upp potatisen eller bygger växthus, också delar vår oro och våra rädslor.

På väggen hemma hos Matilda Forsärla i Tokarp utanför Tranås, Småland,
hänger ett broderi som påminner henne om meningen med allt.



Reportaget först publicerat på webben den 2 november 2017.

Publicerat i Tidningen Åter 2/19 den 9 maj 2019.



3 kommentarer

groonsgard · 2 november, 2017 kl. 11:04

Så välformulerat, spiken på huvudet Sofia! Och så oerhört tragiskt och sant på samma gång. Känns så väl igen, tänker ofta att jag skulle vilja, eller borde (?) ställa mig på gatan och skrika ut all frustration över det hysteriska konsumtionssamhället som sliter sönder jorden. Samtidigt tänker jag att det inte gör någon skillnad… och känner mig som en fegis när jag istället påtar vidare i jorden…

    Sofia · 2 november, 2017 kl. 14:19

    Visst är det så! Och visst kan det kännas som att en är en fegis – men det ni gör är radikalt och visar vägen till en bättre framtid. “Ha en dröm, följ den, så startar revolutionen”, som Isabelle Nilsson har skrivit på omslaget på en bok.

Veronica Setterhall - Hyperbrain.me · 3 november, 2017 kl. 09:57

Så bra sammanfattning och jag kan bara hålla med om att det enda som känns som ett vettigt alternativ för att hantera den här typen av känslor är att göra det man kan, de små sakerna som att odla, försöka minska sin egen konsumtion och vara någon slags “förebild” (om än en förebild med många tillkortakommanden). Slåss själv med att jag inte lever så för tillfället, men längtan växer sig bara starkare och starkare så snart bär det av ut på landet igen.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *