Om ensamhet

Självhushållarlivet på landsbygden kan ofta bli en ensam historia. Den självvalda ensamheten är skön – men ensamheten kan också bli en tyngd. Och vad gör det med oss som människor om vi känner oss utanför normen i samhället? Utanför Tranås i Småland tar jag upp det vi sällan pratar om men som finns överallt – ensamhet.

Text och foto: Sofia Nygren



Hönsen går lugnt runt inhägnande odlingar och letar mask i det blöta gräset. En blå leksakscykel i plast ligger kvarglömd bredvid. Nyss blåste och regnade det, men nu är det enda som hörs det stilla droppandet från träden runt omkring. Det är som en stor fuktig filt ligger tätt över det småländska landskapet. Dämpar alla ljud och intryck. Frånvaron av mänsklig aktivitet är påtaglig.

– För mig var det mycket ensamheten och tystnaden som lockade med att bo på landet, säger Mimmi Rosell, 30.

– Jag vill kunna välja vilka ljud jag har runt mig och kunna välja mitt sällskap. Pulsen är högre i staden. Det tycker jag är skitjobbigt.

Det är onsdag förmiddag. Mimmi och hennes vän Matilda Forsärla, 30, dricker té i Matildas kök i Tokarp en mil utanför Tranås i Småland. Mimmi bor några kilometer bort. När Matilda och hennes man, Jon Forsärla, 36, flyttade ut från Tranås var avskildheten en anledning.

-Något som drev mig var att få en plats att jobba ostört med hantverket. Att inte behöva bry sig om grannar och att komma bort från folk, säger Matilda.

– Jag ville kunna leva ett liv som passade mig bättre, kunna vara som jag ville utan att folk skulle titta på vad jag gjorde eller ens vara i min närhet. Jag ville inte bli ifrågasatt. Jag ville kunna välja mitt sällskap.

Idag har Matilda egen verksamhet med slöjd och arbetar med folkbildning på folkhögskola. Jon arbetar inne i Tranås som brandman. Mimmi studerar. Men alla ägnar de sig åt självhushållning med bland annat odling och snickeri en stor del av tiden.

– Jag klarar inte av att hålla fokus när det rör sig människor runt omkring mig och det är ljud och sorl, berättar Mimmi Rosell. Det är därför jag flyttade ut till landet.

Den självvalda ensamheten

Mimmi känner igen sig i det Matilda säger. En av drivkrafterna med att bo på landsbygden är att inte vara omgiven av människor hela tiden.

– Jag klarar inte av att hålla fokus när det rör sig människor runt omkring mig och det är ljud och sorl, berättar Mimmi. Det är därför jag flyttade ut till landet.

Flera självhushållare beskriver liknande erfarenheter där de inte har mått bra av att bo i en stad. Några har varit stressutmattade, andra har haft ångest. Att flytta från staden beskriver några som nödvändigt för deras psykiska mående.

I stadsmiljö överröses vi människor med en större mängd intryck än någonsin tidigare. Att de här intrycken – allt från bakgrundsljudet av biltrafiken till den digitala tekniken som drar i vår uppmärksamhet – påverkar oss kan vi vara säkra på. Kan flytten till landsbygden vara en flykt för att minska på allt som snurrar runt omkring oss? Ett sätt att kunna ta hand om intrycken omkring oss – att inte känna oss överväldigade eller behöva döva oss?

Den självvalda ensamheten beskrivs som skön och lätt. Att trivas så bra själv beskrivs som en förutsättning för att syssla med självhushållning på landsbygden. Några beskriver hur de hellre hänger sig åt en självvald ensamhet hemma på gården där de kan gå runt och påta med något arbete som behöver göras, än att anpassa sig till sociala normer där de blir passiva.

– Jag har skitsvårt för det här med att sätta mig och fika hos folk, erkänner Mimmi och förklarar. Jag kan inte det, rent fysiskt eller psykiskt, då skriker hela min kropp av att bara sitta still. Det är därför jag är så fruktansvärt dålig på att umgås med folk. Jag vill hellre umgås under tiden vi arbetar med något.

Isabelle Nilsson, som nu bor utanför Grytgöl i Östergötland, uppskattar den självvalda ensamheten.

– Där vi bodde förut kunde de plötsligt komma hem till oss, så att vi inte hann med det som vi tänkte i odlingen, berättar Isabelle. Men här är det väldigt skönt, för här kommer det aldrig någon oanmäld, så vi kan jobba som vi själva vill. Det känns lite konstigt, det låter som man är en lite knäpp person, säger hon och skrattar.

– Ensamheten är en jobbig bit, berättar Matilda. Mina vänner är utspridda och det känns som att man aldrig träffas på riktigt.

Att bli mer oberoende

En blekt orange pumpa gömmer sig under bladmassan. På boden bredvid grönsakslanden sitter solpaneler på taket. De många växthusen, odlingarna på friland, bikuporna och solpanelerna vittnar om att Tokarp producerar både mat och el.

En annan sida av samma drivkraft – den att komma bort från stadens alla intryck – uttrycks som en dröm om att bli mer autonom och ”klara sig själv”.

– Jag vill bli mer oberoende från samhället, säger Niklas Schenning, 35, som bor i Mörhult i Småland tillsammans med Mimmi Svensson, 27. Min absolut högsta önskan vore att bo med Mimmi ensligt i en stuga mitt ute i skogen. Ett ideal vore att klippa alla band och klara mig själv.

I samma andetag som nämner önskan om att bli helt oberoende av samhället, så beskrivs det omöjliga i drömmen. Det understryks hur självhushållare behöver samhället för att till exempel kunna bedriva handel, få sjukvård eller barnomsorg.

– Förut ville jag att min gård skulle vara en isolerad enhet, men det känns inte aktuellt längre nu, berättar Isabelle.

– Den här önskan om att vara autonom kanske har försvunnit i med att jag sett hur det kan fungera på sådana små ställen som här där vi bor med mycket svågerpolitik. Nu känner jag istället att gud vad skönt det är att det finns en demokrati som inte baseras på det.

Kanske är den här känslan av att vilja vara autonom, någonting som driver självhushållare när de ”bryter sig loss” från normer i samhället om hur de ska leva sina liv? Och kanske behöver de avskärma sig från delar av samhället för att må bättre – samtidigt som det kan uppstå ett tomrum där den pusselbiten förut låg?

Under tätt bladverk ute i grönsakslanden ligger en kvarglömd pumpa.

Ensamheten som en tyngd

Solen lyser in genom köksfönstret så att dammet syns på köksbordet i Tokarp. Ett bakgrundssorl av kycklingarna som piper på verandan och flugorna som surrar runt oss, är det enda som hörs när samtalen tystnat.

– Ensamheten är en jobbig bit, berättar Matilda. Mina vänner är utspridda och det känns som att man aldrig träffas på riktigt, man träffas via nätet. Det blir en ensamhet i vardagen.

– Det är jätteintressant i relation till den där andra ensamheten, inflikar Mimmi.

Matilda rör i tekoppen.

– Ja, det är jobbigt med känslan att vara själv med så mycket att göra. Det är mycket att göra. Och om jag inte gör det, så ser jag det bara förfalla.

Den här kluvenheten i ensamheten återkommer hos flera självhushållare. Samtidigt som det beskrivs hur skönt det är med ensamhet, så är effekterna av ensamhet något som blev tydligt först när de flyttat ut.

– Ensamheten var jag inte beredd på, berättar Isabelle. Det blev en bieffekt av att jag flyttade hit. Ensamheten påverkar mitt självförtroende, om jag sällan får så mycket cred för det jag gör. Det får jag ju när jag träffar någon som är intresserad. Men om jag inte träffar så många som är intresserade? Då kanske jag börjar tänka ’- Varför gjorde jag såhär? Vad håller jag på med?’.

En annan självhushållare beskriver hur det är lätt att vara ensam när det går bra, men ’när jag har motgångar så är det inte så himla roligt längre’.

– Det här med att vara ensam i sina sysslor, säger Matilda och förklarar; om inte jag tar upp all potatis, så gör ingen det. Allt hänger på mig.

– Det är den sämsta känslan som finns tycker jag, inflikar Mimmi.

– Som nu i somras, berättar Matilda, då jag bara inte orkade för det fanns inget vatten och allt bara var för varmt. Att bara se allting förfalla, för att jag orkar inte. Att allt beror på en själv. Den ensamheten, den är lurig.

Flera självhushållare uttrycker en saknad över någon eller några att dela arbetet med. Både ”kollegor” att bolla med, men också att inte behöva dra allt själv – hela tiden. Det finns också en saknad över att inte ha fler vardagsnära relationer.

– Jag har ingen i min vardag som vet något om mitt liv egentligen förutom Micke, berättar Isabelle. Det är nog känslan att ha kollegor som jag saknar.

Kan det vara så att ensamheten urholkar oss som människor också? Gör att tvivel smyger sig på, om vi sällan får bekräftelse på att det vi gör är något bra? Där vi får uppskattning för all vår kunskap och de färdigheter vi lärt oss? Där någon ser och berömmer oss för vårt hårda arbete när vi slitit hårt ute i landen i leran, eller sått den där höstsådden i november med stelfrusna fingrar? Kan det vara så att vi vill ha lugnet och lunken på gården – men tappar viktig uppmuntran och bekräftelse från likasinnade, som andra människor kanske får i sin yrkesidentitet?

Isabelle Nilsson med sonen Nor.

Utanför normen

– Jag känner mig utanför samhället, berättar Isabelle. Ensamheten bottnar nog i att jag står utanför normen i samhället.

Den här känslan av ensamhet – den att inte vara del av det som anses normalt – återkommer hos flera av de jag pratar med. De beskriver svårigheten i att vara artiga och ”prata väder”, eller att sitta och lyssna på ’när folk flyger och säger hur billiga saker är’. Då de egentligen bara vill ställa sig och skrika hur fel det är. De beskrivs hur de ibland kan känna sig ensamma bland människor, när omgivningen inte delar de värderingar som de själva har. Ensamheten kan då uppkomma till exempel i mötet med kollegor på arbetsplatsen.

– Ensamheten i att inte tillhöra en norm är värre än den faktiska självvalda ensamheten, känner Matilda. Då sitter jag hellre själv ute i skogen, än att inte känna mig som en del av en grupp som jag ändå tvingas in i. Den ensamheten, att vara helt själv på riktigt, är enklare än att sitta i en grupp där jag inte känner mig hemma.

Författarna Paul Kingsnorth och Dougald Hine beskriver målande i pamfletten Uncivilisation (2009) vilken underton samtalen i fikarummen kan ha. Saker kommer att förändras, är narrativet som Kingsnorth och Hine menar att vi ofta intalar oss själva, men det finns ingenting som inte människan kan hantera.

”Vi måste kanske röra oss snabbare, mer angeläget. Vi måste med säkerhet accelerera takten på forskning och utveckling. Vi accepterar att vi måste bli mer ’hållbara’. Men allt kommer att bli bra. Det kommer fortfarande vara tillväxt, det kommer fortfarande att vara framsteg; dessa saker kommer att fortsätta, för att de måste fortsätta, så de kan inte göra något annat än att fortsätta. Det finns inget att se här. Allt kommer att bli bra.”

Kan det vara så, att många självhushållare inte längre tror att allt kommer att bli bra? De skriver inte längre under på de berättelser som så ofta återberättas som sanningar? De vill ställa sig upp i fikarummet och skrika hur fel det är – men blir allt som oftast tysta istället? Om det är så – om det finns en avgrundsdjup separation mellan vad självhushållare tror och vad som återspeglas i den kultur de befinner sig i – hur ska de göra för att inte bli galna?

’Ensamhet och isoleringen från resten av samhället känner jag när jag träffar andra personer på jobbet till exempel, eller när jag känner en dissonans då jag inte flyger och inte lever det här livet som andra personer lever. Men inte när jag är på gården.’ berättar en självhushållare.

Ja. Det är på gården som det finns ett andhål. Där är luften lättare, ljuden mildare, konturerna mindre skarpa.

Yang tittar på när Jon hjälper Frej och Gro ner i lådcykeln.

Jaget som en del av något större

Den svartvita katten Ying kliver försiktigt över den gröna vattenslangen som ringlar sig fram på gräsmattan omgiven av bruna lönnlöv. Morgonsolen träffar tallarna bakom boden med full kraft. Frosten har paralyserat allt levande på marken, men snart så kommer solen att frigöra gräsets dagg.

Jon hjälper sitt barn Frej att kliva ner i lådan på lådcykeln. Frejs lillasyster Gro får snart plats bredvid honom på fällen i lådan. När hjälmarna är på och barnen är fastspända så rullar Jon ut på grusvägen bredvid huset. Till Tranås så är det mest nedför, på en mindre asfaltsväg där de kommer susa förbi kohagar, gårdar och genom granskog, innan de är framme hos barnens dagmamma inne i Tranås.

När vi som människor identifierar oss med någonting större än oss själva – som vår familj – så blir vi mer än vårt separata jag. På samma sätt är det när vi identifierar oss med en större grupp, en bygd, samhället vi lever i, en större rörelse eller med världen av liv som finns runt omkring oss.

De här speciella tillfällena då vi känt oss ovanligt förbundna med världen runt omkring oss – är tillfällen vi minns. Vi kanske haft ett magiskt möte med ett djur ute i naturen, eller tappat andan av en vy uppe på ett berg. Och hemma på gården, där vi ser vädrets skiftningar och möter våra djur, så kanske vi ibland står i närmare kontakt med världen runt omkring oss.

Flytten till landsbygden från staden där självhushållare minskar på allt som snurrar runt omkring – blir då ett sätt att inte längre döva sig. Känsligheten för intrycken runt omkring dem kommer tillbaka. De kan höra mer, känna mer, lukta mer. De kan uppleva det magiska i årstidernas växlingar och det friska i luften efter ett sommarregn. De här upplevelserna ger oss näring. De drar ut oss från vår upptagenhet med våra personliga problem och in i större, mer magisk upplevelse av att leva.

’Jag har rikligt sällskap i mitt hus, särskilt på morgnarna när inga besökare komma.’ skriver Henry David Thoreau i klassikern Skogsliv vid Walden (1854). ’Jag är inte mer ensam än lommen, som skrattar så högt från dammen. /…/ Jag är inte mer övergiven än någon ensam maskros eller något kungsljus på en betesmark, eller ett bönblad eller en harsyra eller en hästfluga eller ett bi. Jag är inte mer ensam än kvarnfallet eller vindflöjeln eller polstjärnan eller sunnanvinden eller en aprilskur eller något januaritö eller den första spindeln i ett nytt hus.’

När knastret från lådcykelns däck över gruset har försvunnit bort så är det tyst på Tokarp. Men tystnad är inte samma sak som ensamhet. Och bara för att inga andra människor är inom synhåll, så betyder det inte att vi är ensamma. Hur kan vi vara ensamma – när det finns liv överallt?



Sofia Nygren
Jag som skriver Inte bara morötter är en oberoende skribent, självhushållare och omställare som bor i Sörmland och pysslar med biodling när jag inte skriver. Inte bara morötter är min gåva till alla som gör det otroligt viktiga – men stundtals slitsamma – arbetet med att skapa något nytt. Projektet är community-finansierat och möjliggörs tack vare alla mecenater som stödjer det.
sofia.nygren@intebaramorotter.se    www.intebaramorotter.se

 

Reportaget först publicerat 2017-12-15
Reviderad version publicerad 2018-11-23


2 kommentarer

groonsgard · 19 december, 2017 kl. 08:21

Du skriver så bra Sofia. Och det är otroligt intressant, träffande och klokt. Samtalen och reportagen berör verkligen. Så mycket bra material borde tryckas till en bok eller liknande så det kunde spridas på fler sätt tänker jag. Vi bidrar gärna!

    Sofia · 19 december, 2017 kl. 10:13

    Tack så jättemycket för dina fina ord, det ger mig supermycket pepp! Jag hoppas lyckas sprida texterna i bokform, de behövs! Och bokformatet passar bra. Himla fint att känna stödet från er. Jag tänkte jobba efter nyår med att lägga upp en Kickstarter-kampanj. Jag tänkte samla lite röster om varför “inte bara morötter” behövs till kampanjens start. Vill ni bidra med att vara en röst? Återkommer isf i början av januari när jag kikat på vad exakt jag behöver 🙂 // Sofia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *