Om ensamhet

Hur kan ”att komma bort från folk” vara en drivkraft? Är det en vilja att bli mer självständig och autonom? Men när blir ensamheten en tyngd? Och vad gör det med vårt självförtroende om vi får för lite credd för det vi gör? Kan det vara så att den jobbiga ensamheten också är bottnar i en känsla av separation – från världen runt omkring oss? Och hur kan ensamheten istället bli en känsla av tillhörighet – till livet som sker överallt runt omkring oss?

Text och foto: Sofia Nygren


”If the world is to be healed through human efforts, I am convinced it will be by ordinary people, people whose love for this life is even greater than their fear. People who can open to the web of life that called us into being.”

– Joanna Macy

Jag är hemma hos Matilda och Jon Forsärla i Tokarp utanför Tranås i norra Småland. Det är höst utomhus, löven har börjat gulna. På tomten ligger ännu inte intagna leksaker och hönsen går fritt runt inhägnade odlingar. Grönsaker gömmer sig fortfarande under bladmassan. Tokarp ligger avskilt, med bara en granne som syns och en grusväg som letar sig fram till huset. In till Tranås är det knappa milen, på en mindre asfaltsväg. Jon lönearbetar inne i Tranås som brandman. Matilda har egen verksamhet med slöjd.
Det är onsdag förmiddag och vi sitter runt deras köksbord och dricker te. För en stund sen kom Jon hem igen, efter att ha cyklat iväg med Frej och Gro till dagmamma inne i Tranås. Och vi har precis avslutat en poddinspelning till podden Gröna fingrar Svart jord, som Matilda och hennes vän Mimmi Rosell har tillsammans. När jag frågar dem om varför de egentligen började med självhushållning, så svarar de båda att avskildheten var något som lockade dem.

”Något som drev mig var att få en plats att jobba ostört med hantverket. Att inte behöva bry sig om grannar och att komma bort från folk. Jag ville kunna leva ett liv som passade mig bättre, kunna vara som jag ville utan att folk skulle titta på vad jag gjorde eller ens vara i min närhet. Jag ville inte bli ifrågasatt. Jag ville kunna välja mitt sällskap.”

– Matilda Forsärla, 29

”Med mig var det mycket ensamheten som lockade mig. Med tystnaden, där jag kan välja vilka ljud jag vill ha runt mig och kunna välja mitt sällskap. Pulsen är högre i staden. Det tycker jag är skitjobbigt.”

– Mimmi Rosell, 29

DSC_0084

Från vänster: Mimmi Rosell, 29, Matilda Forsärla, 27 och Jon Forsärla, 35 framför en koja i Matilda och Jons trädgård i Tokarp. Uppe i kojan är Mimmis barn.

Andra självhushållare som jag har intervjuat håller med. En av drivkrafterna med att bo på landsbygden och hålla på med självhushållning beskrivs som en önskan att inte vara omgiven av människor hela tiden. Den självvalda ensamheten är något som alla jag träffat verkar trivas bra med, de trivs i sitt eget sällskap. Att känna att det är skönt och lätt med ensamhet, beskriver några som en förutsättning för att kunna leva som självhushållare på landsbygden. Men det finns också en känsla av att en som självhushållare kanske är lite knäpp som tycker det är så skönt med ensamhet. Kanske att det inte riktigt är sunt att trivas så bra själv. Men det kanske inte är den självvalda ensamheten som är problemet? Det kanske ibland snarare är den som gör att man mår bättre?
Carolina Dahlberg, som tidigare bott i Göteborg och nu bor på hennes föräldrars gård utanför Vetlanda, beskriver hur hon inte mått bra av livet i staden och varit sjukskriven för stressutmattning i två omgångar.

”Jag har insett min begränsning i att jobba i stan, jag mår inte bra av att leva så. Fast jag tror inte heller att lösningen är att bara gömma sig; jag tror jag gör mer nytta genom att göra något konkret, snarare än genom att försöka övertyga folk.”

– Carolina Dahlberg, 32

Kan det vara så, att livet på landsbygden gör något med oss själva? På ett omedvetet och kroppsligt plan? Egentligen vet vi ju alla om att ifall en lönearbetar och bor i staden, så överröses en idag med en större mängd intryck än någonsin tidigare. Att de här intrycken – allt från bakgrundsljudet av biltrafiken till den digitala tekniken som drar i vår uppmärksamhet – påverkar oss kan vi vara säkra på. Kan flytten till landsbygden då vara en ren flykt för att minska på allt som snurrar runt omkring oss? Ett sätt att kunna ta hand om de intryck som finns runt omkring oss – och inte känna oss överväldigade eller behöva döva oss?

Önskan om oberoende

DSC_0156

Carolina Dahlberg, 32, går i fårhagen med sin dotter Hedvig på gården Ulvarp utanför Vetlanda i Småland.

En annan sida av samma drivkraft – den att komma bort från stadens alla intryck – är det som Carolina benämner som att ”gömma sig”. Det kunde av några av de självhushållare jag träffade uttryckas som en önskan eller dröm om att bo ensligt i en stuga mitt ute i skogen, där man klippt alla band och ”klarar sig själv”. Drivkraften här är den att bli mer oberoende av samhället. Att bli mer autonom. Men i samma andetag så beskrivs ofta det omöjliga i den drömmen, eller hur lösningen inte bara är att ”gömma sig”. Hur vi är beroende av samhället, hur vi behöver det för att till exempel kunna bedriva handel, få sjukvård eller barnomsorg.
Isabelle Nilsson bor på den östgötska landsbygden i Finspångs kommun. Där har hon bott tillsammans med Mikael Book i tre år, men på landsbygden har hon bott sedan hon var 18 år. Efter att ha varit uppvuxen i stan, så flyttade hon ut av ideologiska skäl. Hon tyckte förut att det var viktigt att vara autonom.

”Förut ville jag att min gård skulle vara en isolerad enhet, men det känns inte aktuellt längre nu. Den här önskan om att vara autonom kanske har försvunnit i med att jag sett hur det kan fungera på sådana små ställen som här där vi bor med mycket svågerpolitik. Nu känner jag istället att gud vad skönt det är att det finns en demokrati som inte baseras på det.”

– Isabelle Nilsson, 27

Kanske är den här känslan av att vilja vara autonom, någonting som driver en när man ”bryter sig loss” från normer i samhället om hur en ska leva sitt liv? Och kanske behöver en avskärma sig från delar av samhället för att må bättre – samtidigt som det kan uppstå ett tomrum där den pusselbiten förut låg?

Ensamheten som en tyngd

DSC_0081

Isabelle Nilsson, 27, tillsammans med sin son Nor i deras odlingar där de bor i Bokahall i nordvästra Östergötland.

Isabelle beskriver hur hon trivs med ensamheten och hur skönt det är. Samtidigt beskriver hon att en av de sidor hon inte var beredd på med självhushållningen – var just ensamheten. Eller snarare – hur den skulle påverka hennes självförtroende.

”Ensamheten var jag inte beredd på. Det blev en bieffekt av att jag flyttade hit. Ensamheten påverkar mitt självförtroende, om jag sällan får så mycket cred för det jag gör. Det får jag ju när jag träffar någon som är intresserad. Men om jag inte träffar så många som är intresserade? Då kanske jag börjar tänka ’- Varför gjorde jag såhär? Vad håller jag på med?’.”

– Isabelle Nilsson, 27

Det här tvivlet tror jag många kan känna igen sig i. Kan det vara så att ensamheten kan urholka oss också? Göra att tvivel smyger sig på, om vi sällan får bekräftelse på att det vi gör är något bra? Där vi får uppskattning för all vår kunskap och de färdigheter vi lärt oss? Där någon ser och berömmer oss för vårt hårda arbete när vi slitit hårt ute i landen i leran, eller sått den där höstsådden i november med stelfrusna fingrar? Kan det vara så att vi vill ha lugnet och lunken på gården – men tappar viktig uppmuntran och bekräftelse från likasinnade, som en kanske får i en yrkesidentitet?
Isabelle är inte ensam om att känna den här kluvenheten. Matilda beskriver hur hon också kan känna en ensamhet i vardagen och hur det kan kännas väldigt tungt.

”Ensamheten är en jobbig bit. Mina vänner är utspridda, och det känns som att man aldrig träffas på riktigt, man träffas via nätet. Det blir en ensamhet i vardagen. Att vara själv med så mycket att göra. Det är mycket att göra. Och om inte jag gör det, så ser jag det bara förfalla.”

– Matilda Forsärla, 29

Att som självhushållare ibland känna att man är ”själv med så mycket att göra” – och om inte en själv gör det så ser en det bara förfalla – det är en otrolig tyngd att bära på. Eller om en väldigt sällan träffar andra som är intresserade och att man jobbar och sliter utan att få den uppskattningen som man behöver – så är det inte konstigt att man ibland börjar tvivla på varför en håller på som en gör.
Det finns en ensamhet i att själv bära allt. Själv bära allt ansvar över att saker blir gjorda. Själv bära all kunskap och ta alla beslut. En ensamhet i att behöva kunna allting själv. Av de jag intervjuat så uttrycker flera en saknad över någon eller några som man kan dela tankar om arbetet med. Någon som delar ens tänk. Kollegor att bolla med. Det uttrycks en önskan över att kunna diskutera det teoretiska i arbetet, som nya framväxande idéer om hur vi ska bruka jorden. Och att det kan kännas svårt med allt teoretiskt och all planering som behövs i arbetet. Samtidigt som det också finns en saknad över att inte ha fler små vardagsnära relationer.
Men om vi sätter självhushållningen i perspektiv? Hur har andra kulturer gjort för att få tillfredsställande liv ute på landsbygden? För alla kan väl inte ha känt det som att de som enskilda individer bär hela ansvaret på sina axlar?

Att sätta ensamheten i perspektiv

DSC_0013

Två baggar på gården Ulvarp i Småland.

Ett intressant exempel att titta på är byar i bergstrakten Ladakh i norra Indien. På 70-talet besökte författaren och filmproducenten Helena Norberg-Hodge trakten och slogs av hur lyckliga människorna verkade vara. Trots de svåra förhållanden, så upplevde byborna att de hade ett rikt och tillfredställande liv där deras basbehov blev mött. Alla hade tillräckligt med mat, kläder och skydd. Det var knappt några brott, depressioner var ovanligt och självmord hade de knappt hört talas om. Men sedan 70-talet har bilden förändrats. Reklamens intåg i de större byarna, har gjort att den yngre generationen lämnat landsbygden i jakt på anställning. Vissa har nu motorcyklar och tv, men det förekommer också självmord.
Vad kan nu det här säga oss idag? Och vad kan det ge för hjälp till oss självhushållare?
Joanna Macy och Chris Johnstone diskuterar i boken Active Hope (2012) exemplet från Ladakh. De menar hur intåget av modern konsumtionskultur sätter individen i fokus. Det här påverkar oss i allt vi gör – också i våra självhushållningssysslor.

”Previously, success and failure had largely been shared experiences, with villagers working together to succeed in tasks like bringing in a harvest. The modern consumer culture, however, has brought in its wake the rat race the divides people into winners and losers, with constant pressure to come out on top. The extreme individualism of industrialized countries is so well established that some regard it as our natural state. Seeing it emerge in Ladakh is a reminder that the desire to put ourselves first isn’t a fixed feature of human nature. Rather, it is a product of a particular way of understanding the self that arises out of our cultural context.”

– Macy och Johnstone, Active Hope (2012)

Det som vi har i vår ryggsäck när vi lämnar staden för att bege oss till landet för att syssla med självhushållning, är alltså inte bara böcker och fröer. Det är också ett prestationsinriktat tänkande som grundar sig i individualismen, som vare sig vi vill eller inte släpar med oss. Exemplet från Ladakh visar att det gör något med oss ifall att lyckas eller misslyckas inom självhushållningen är gemensamma erfarenheter eller inte. Att se på sitt jag som det ’individuella jaget’, som är det dominerande synsättet i vår kultur och i vår industriella civilisation, gör att ens misslyckanden blir ens egna individuella misslyckanden.Kan det vara så att en del av ensamheten vi kan känna som självhushållare egentligen bottnar i en känsla av separation? En känsla av separation från en större samhörighet med andra människor eller från något större? Och när människor förlorar sin känsla av att tillhöra något större, förlorar man också en viktig känsla av stöd?

Ensamheten som separation

DSC_0046

Trädgårdsredskap på gården Ulvarp utanför Vetlanda.

”When people lose their sense of belonging to larger circles, they lose not only the motivation to act for their communities and environment but also valuable sources of support and resilience.”

– Macy och Johnstone, Active Hope (2012)

Isabelle har under de senaste fem åren mest varit hemma. Först var hon sjukskriven under graviditeten, sen har hon haft tjänster som grafiklärare och inom barnomsorgen. Sen ett par år tillbaka så har hon och Micke också varit familjehem. Hon beskriver hur den här separation kan kännas.

”Jag känner mig utanför samhället. Egentligen har jag ju haft lite jobb, men att jag hoppat runt så mycket gör att jag inte fått några kollegor riktigt. Jag har inte blivit en i gänget. Det är nog kollegorna som jag saknar. Jag har ingen i min vardag som vet något om mitt liv egentligen förutom Micke. Känslan av att ha kollegor skulle vara att ha små vardagsnära relationer. Ensamheten bottnar nog i att jag står utanför normen i samhället.”

– Isabelle Nilsson, 27

Den här känslan av ensamhet – den som kommer av att stå utanför normen i samhället – återkommer hos flera av de jag pratar med. De beskriver svårigheten i att vara artig och ”prata väder”, eller att sitta och lyssna på när bekanta berättar att de flyger eller uttrycker sig positivt om konsumtion. Det beskrivs hur en ibland kan känna sig ensam bland människor, när omgivningen inte delar de värderingar som en själv har. Ensamheten kan då uppkomma till exempel i mötet med kollegor på arbetsplatsen.
Carolina berättar hur hon kan känna sig ensam när hon är på sitt lönearbete som grafiker i Göteborg.

”Ensamhet och isoleringen från resten av samhället känner jag när jag träffar andra personer på jobbet till exempel, eller när jag känner en dissonans då jag inte flyger och inte lever det här livet som andra personer lever. Men inte när jag är på gården.”

– Carolina Dahlberg, 32

Solen lyser in genom köksfönstret så att dammet syns på köksbordet i Tokarp. Ett bakgrundssorl av kycklingarna som piper på verandan och flugorna som surrar runt oss, är det enda som hörs hos Matilda och Jon när samtalen tystnat. Men annars är det tyst. Kan det vara så att den självvalda avskildheten och ensamheten, är det som gör att vi känner en större samhörighet? Att vi – när vi är på gården – känner en större samhörighet med världen runt omkring oss?

Där jag:et blir en del av något större

DSC_0164

Carolina Dahlberg och hennes dotter Hedvig gör den dagliga kontrollen av fåren på Ulvarp.

Att se på sitt jag som ’det individuella jaget’, är inte det enda synsättet. Joanna Macy och Chris Johnstone beskriver hur man kan se på sig själv i större cirklar än sitt eget individuella jag – och hur det kan göra någonting med en. Som när vi identifierar oss med någonting större än oss själva – som vår familj – så blir vi mer än vårt separata jag. På samma sätt är det när vi identifierar oss med ett community, samhället vi lever i, eller med världen av liv som finns runt omkring oss.
De här speciella tillfällena då vi känt oss ovanligt förbundna med världen runt omkring oss – är tillfällen vi minns. Vi kanske haft ett magiskt möte med ett djur ute i naturen, eller tappat andan av en vy uppe på ett berg. Och hemma på gården, där vi ser vädrets skiftningar och möter våra djur, så kanske vi ibland står i närmare kontakt med världen runt omkring oss. Flytten till landsbygden och självhushållet från staden där vi minskar på allt som snurrar omkring oss – blir då ett sätt att inte längre döva sig. Känsligheten för intrycken runt omkring oss kommer tillbaka. Vi kan höra mer, känna mer, lukta mer. Vi kan uppleva det magiska i årstidernas växlingar och det friska i luften efter ett sommarregn. Ensamheten blir mer då istället en känsla av tillhörighet – till livet som sker överallt runt omkring oss. Det här fördjupar känslan av vilka vi är.

”These cherished moments, which some would describe as spiritual experiences, nourish us. They pull us out of preoccupation with our personal details and into a larger, more mysterious, and magical experience of being alive. By inviting in these experiences of interconnectedness we can enhance our sense of belonging to our world. This mode of being widens and deepens our sense of who we are.”

– Macy och Johnstone, Active Hope (2012)

 


2 kommentarer

groonsgard · 19 december, 2017 kl. 08:21

Du skriver så bra Sofia. Och det är otroligt intressant, träffande och klokt. Samtalen och reportagen berör verkligen. Så mycket bra material borde tryckas till en bok eller liknande så det kunde spridas på fler sätt tänker jag. Vi bidrar gärna!

    Sofia · 19 december, 2017 kl. 10:13

    Tack så jättemycket för dina fina ord, det ger mig supermycket pepp! Jag hoppas lyckas sprida texterna i bokform, de behövs! Och bokformatet passar bra. Himla fint att känna stödet från er. Jag tänkte jobba efter nyår med att lägga upp en Kickstarter-kampanj. Jag tänkte samla lite röster om varför “inte bara morötter” behövs till kampanjens start. Vill ni bidra med att vara en röst? Återkommer isf i början av januari när jag kikat på vad exakt jag behöver 🙂 // Sofia

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *