Drivkrafter del 1: Självhushållning är ett arbete att vara stolt över

Självhushållningens drivkrafter är många. I en reportageserie funderar jag på varför självhushållare från första början tog steget. Och varför de fortsätter. Kan en drivkraft vara själva arbetet? Och vad är det som människor egentligen behöver för att vara lyckliga? Bland fåren hos Carolina Dahlberg i Ulvarp, Småland, börjar utforskandet.

Text och foto: Sofia Nygren

 

Det duggregnar vid gården Ulvarp på det småländska höglandet. Den tidigare ljusa skimrande hösten har övergått i ett sent oktoberdis. Det är inte sämre, men annorlunda. Mer stilla. Utspritt runt gårdsplanen ligger röda stugor, uthus och en lagård. Bakom lagården skymtar fårhagar. De låga fuktiga molnen ligger som ett blött täcke över allt. Idag är stora fårklippardan på Ulvarp. Fåren är sorterade efter ras och klippordning inne i lagården och snart kommer två inhyrda professionella klippare.

På gården Ulvarp utanför Vetlanda på det småländska höglandet bor Carolina Dahlberg (32) tillsammans med sin dotter Hedvig (1,5).

På Ulvarp bor Carolina Dahlberg (32), tillsammans med sin dotter Hedvig (1,5) och sina föräldrar Lena och Anders Dahlberg. Carolina flyttade till Ulvarp för två år sedan. Hon arbetar som grafisk designer, men har gått ner till deltid. Nu hjälper hon också till i fårhållningen på gården, när hon inte arbetar med uppstarten av ett andelsjordbruk. Carolina förklarar hur hennes lönejobb inte ger samma tillfredsställelse som självhushållningen.

– Mitt lönejobb känns som ett låtsasjobb. Det känns som att flera självhushållare har liknande resa som jag. Att de haft ett statusjobb, men där de inte fått någon tillfredställelse. Man kommer hem och känner ’vad har jag gjort idag?’. Jämfört med tillfredsställelsen att kupa ett potatisland.

Det här resonemanget återkommer hos flera självhushållare. Självhushållning upplevs som ett riktigt arbete de drivs av att arbetet ger ett meningsfullt resultat. I lönearbetet så känns däremot arbetet ibland meningslöst, som ett låtsasjobb och som något de kan skämmas över. Daniel Hägerby (38) poängterar vikten av att vara stolt.

– Viktig poäng det här med stolthet, att jag kan känna mig stolt i det jag gör. När jag jobbade på Scania så skämdes jag för vad jag gjorde, det kan jag göra idag också på mitt jobb. Jag skäms, för att jag förstår det. Det är inte roligt att titulera mig med något som jag skäms över. Men jag skäms ju noll över det som vi gör hemma. Gör egen ost, röker kött, gör honung, klipper fåren, odlar – det skäms jag noll över utan känner istället stolthet över.

Mimmi Rosell (29) beskriver hur drivkraften för henne också handlar om kunna vara stolt.

– Drivkraften handlar mycket om att jag kan stå för det jag gör, med de kunskaper som jag har göra så gott jag kan för att göra en framtid möjlig. Det är mycket det som är drivkraften. Att vara stolt över mina livsval. Det är det som driver mig mest och gör att jag funderar på att sätta in någon toalettlösning som inte är vattenburen eller sätta upp solceller. Drivkraften att kunna vara stolt.

Några självhushållare beskriver hur de gärna arbetar hårt, då de är stolta över det arbete de gör. Det behövs inte ens bekräftelse utifrån på att det de gjort är något att vara stolta över. Det behövs inte. De vet.

På Ulvarps gårdsplan strövar hönsen fritt, men hundarna är inhägnade. Men inte alltid och inte när de behövs för att valla fåren förstås.

Självhushållning är det friska arbetet

Det är också en skillnad i upplevelsen av arbetsprocessen för självhushållning jämfört med lönearbetet. Självhushållningen beskriver några som en synlig process där de kan se en utveckling och bli helt färdiga med ett konkret resultat. Så upplevs inte alltid vårt lönearbete. Mimmi Rosell beskriver hur processen kan kännas för henne.

– Det är den grejen med förväntningarna och arbetet under. Att veta att jag kan dyka in i ett projekt och bli färdig med det. Att tänka sig att nu i helgen så ska vi ta en hel trädgårdsrensardag och sen käka nybakad pumpapaj. Det lever jag länge på. Det är fint. Mycket roligare än att köpa en tårta på bageriet.

Flera självhushållare beskriver hur de drivs av att få arbeta fysisk och verkligen slita med kroppen. Bo Schwere (53) beskriver lusten som infann sig när de arbetade med höskörden.

– När höskörden var så var det jätteroligt. Man kände sig jättetrött och var sliten, men jättenöjd, glad och det var jätteroligt och fin gemenskap. När klockan var 22 så sa vi ’nu slutar vi’, då sa alla ’neeej’.

Den här berättelsen sätter fingret på något väsentligt. Det säger något om vilka ingredienser vi som människor egentligen behöver för att vara lyckliga. Den brittiske författaren och självhushållningsgurun John Seymour frågar sig i klassikern Självhushållning vad det är vi som människor egentligen behöver för att vara lyckliga. Han försöker också svara på det.

”Att ha god hälsa är förstås svaret /…/. En uppriktig friskhet krävs – inte bara en avsaknad av sjukdom. En sådan kan bara uppnås genom ett hårt manuellt arbete eller träning, frisk luft, solsken, ett tryggt hem och oförfalskad mat. Alla förutom de sista två är gratis.”

– John Seymour, Självhushållning – en handbok för realister och drömmare (2014)

Så enligt Seymour så är det den uppriktiga friskheten som gör oss lyckliga. Kanske har han rätt. Kanske inte. Kanske kan vi vara lyckliga även om vi är sjuka. Men om det Seymour säger stämmer – så gör de ingredienser som ingår i självhushållningsarbetet att det är lättare att känna lycka. Det hårda manuella arbete kanske ger en liknande tillfredsställelse och påverkan på kroppen och hjärnan som efter träning? Kan det vara så att det fysiska arbetet med självhushållning också underlättar närvaron i vad som händer här och nu? Och som gör att arbetet känns på riktigt och inte bara på låtsas?

En av baggarna på Ulvarp.

Seymour listar frisk luft och solsken som två ingredienser för att hitta lyckan. Flera självhushållare beskriver också hur en drivkraft är den att vara utomhus och vara i kontakt med livet runt omkring. Lilli Marton (42) beskriver hur kontakten med naturen kan kännas för henne.

– Kontakten med djuren är det som gör det så fantastiskt. Det går nästan inte att förklara den känslan som man kan känna. Resten av världen försvinner när jag får en väldigt nära kontakt med ett djur. Eller också när jag sitter ute i odlingslandet och tranorna flyger över en. Det är vackert. Det ger en stor glädje att vara en del av det och få uppleva det. Naturen är fantastisk.

Kontakten med djuren är något som återkommer som något som ger stort värde och som är en drivkraft. Daniel Hägerby beskriver hur det känns för honom att handmjölka sin ko Inez.

– En sak som arbetet ger är bland annat den relation och närhet man får till Inez av att handmjölka henne. Arbetet kan vara rörande. Det är känslomässigt.

Kan den relation självhushållare får till djuren och naturen bidra till den känslan att självhushållning är ett riktigt arbete? Och när människan ägnar sig åt självförsörjning så ger det en känsla av att vara levande och leva ett riktigt liv? Där vi som människor lär oss riktiga färdigheter som ger en stolthet över vad vi kan?

Carolinas dotter Hedvig trivs bland baggarna på Ulvarp.

Självhushållning är ett lycksaligt samlande

Det är eftermiddag och Carolina står i sitt kök och strimlar vitkålshuvuden för att sätta igång en sats mjölksyrning. Carolina beskriver hur en stor del av tillfredsställelsen av att göra något själv är hur gott det blir.

– Tillfredsställelsen är att göra saker själv. Det blir ju så jäkla gott. There is no going back. Vanligt butiksbröd smakar mossa nu, jämfört med surdeg och färskmalt fullkornsmjöl.

Det är lätt att känna igen sig i tillfredsställelsen som kommer av att lyckas producera något som blir riktigt gott. Men en större tillfredsställse beskriver Carolina och flera andra självhushållare är tillfredsställelsen i samlandet. De beskriver de lycko- och rikedomskänslor när de beskådar de stora mängderna mat de tagit tillvara och lagrat för vintern. Det här samlandet är en drivkraft som återkommer gång på gång. Drivkraften att producera så mycket som möjligt. Maximera produktion. Skapa ett överflöd. Mimmi Rosell kallar den här drivkraften för preppergenen.

– Preppergenen, den får sin beskärda del. Att bunkra maten och lagra den ger mig något. Överflödet. Jag älskar att titta på mina pumpor, att se på allting som jag förädlat och konserverat, det ger mig sådan tillfredsställelse.

Att samlandet känns genetiskt – som en preppergen – är något som Carolina håller med om. När hon var volontär på gårdar i Nya Zeeland, så skämtade de om begreppet cave man bliss för att beskriva det här fenomenet. Det kan översättas med grottmänniskans lycksalighet.

– Jag känner mig så himla lycklig nu när jag ser den här högen med spritade bönor framför oss. Den här jägarlyckan – cave man bliss. Det känns som att det ligger så himla djupt i oss, man ser sitt vinterlager och får lyckokänslor.

Kronärtskocka pryder landen på Ulvarp.

Den här känslan av grottmänniskans lycksalighet kommer när självhushållare under vintern går till sina jordkällare eller frysar och plockar in fulla korgar till köken. Även om de inte alltid (aldrig?) kommit så långt som de önskar i samlandet, så är det här en vision i självhushållningarbetet. Att jordkällaren ska vara välsorterad och proppfull med förädlade produkter, grönsaker, potatis, honung, öl och vin. Att frysarna ska vara sprickfärdiga. Att det på kökshyllorna ska ligga vintersquash och torkade råvaror. Att lökflätor ska hänga från krokar i köket.

Den här känslan av grottmänniskans lycksalighet kommer också på sensommaren när självhushållaren går ut i odlingen och plockar ett överflöd av råvaror till matlagningen. Johanna Hägerby (35) beskriver hur lycksaligheten kan kännas.

– När jag lyckas med odlingen och gör hela måltider, med allting härifrån, så känner jag mig väldigt rik. Det är en skön känsla. Att bara gå ut i trädgården och bara plocka, bra känsla. Jag vet att andra säger att ’det känns skönt när vi storhandlat’. Det kanske är samma sak. Det är en bild som jag har, när vi har jordkällaren fylld med morötter, potatis och allt är sorterat och man bara går till jordkällaren för att ”handla” för att plocka det jag vill ha till middagen.

Att självhushållare producerar egen potatis och fyller jordkällaren – istället för att åka till en affär – ger fler värden än att de får äta sin egen potatis. Hur påverkas deras syn på dem själva när de går från att vara en konsument till att också bli en producent?

Rotsellerin växer sig stor i landen på Ulvarp. Snart är det dags att skörda.

Självhushållning är en lustfylld lärandeprocess

Flera självhushållare beskriver lustfylldheten i att lära sig och hur de blir stärkta av att känna att de kan något. De gör inte bara ett arbete de kan stå för – de känner sig också mer kompetenta och självständiga. Johanna Hägerby beskriver hur hon får bättre självkänsla av att kunna något.

– Jag känner mig mer självständig och oberoende. Jag kan faktiskt mjölka en ko, göra min egen ost. Det är en häftig känsla. Det stärker min självkänsla och självförtroende. Det kanske inte andra skulle säga. Men om folk följde med att mjölkade kon i hagen, så känner man sig liksom stärkt efter det.

Andra självhushållare beskriver hur de drivs av att bli bättre och bättre på många olika saker. De vill också känna att de har kunskapen om de behöver.

För att kunna utvecklas och lära sig mer och mer som självhushållare så behövs grundantagandena att de får göra det här och att de kan lära sig det som de idag inte redan kan.  En stark drivkraft till varför några självhushållare från första början flyttade ut på landet var just önskan om att befinna sig i en sådan här lustfylld lärandeprocess. De ville skapa en tillåtande rymd för experimenterande. En plats där de kunde vara i ett lärande och arbeta utan att bli ifrågasatta eller kritiserade. Lilli Marton beskriver sin drivkraft som önskan att befinna sig i ett eget litet universum.

– När jag kom upp här på vägen första gången, så öppnade sig gläntan där vår lilla stuga ligger. Här inne var det som ett eget litet universum där jag kunde stänga ute resten av världen. Inga grannar som undrar vad jag håller på med när jag testar mig fram. Eller som funderar på ’jaha, nu ska hon flytta staketet igen’, ’jaha, gräver hon där’. Det är nog en frihetskänsla egentligen, när jag tänker efter.

Staket på Ulvarp som inte behöver vara helt perfekt – för det är inte det som är viktigt i livet.

Att några självhushållare upplever att de behöver skapa rum där det är tillåtet att experimentera, säger något om den kultur de kommer från. Vår civilisations kultur som fostrar oss som människor till individer som behöver prestera. Där vi jämför oss och har blivit jämförda med andra hela livet. Inte konstigt att det lätt skapas en känsla av att andra människor är sådana som ger kritik och ifrågasätter. Och att vi känner oss begränsade i en sådan kultur.

Att vara självhushållare kan ge människor en större frihet att göra precis det de vill och vara precis dem de är. När de inte längre känner sig begränsade, vad händer med dem då? När drivkraften på riktigt är deras egen lust som kommer inifrån? Kan det vara så att det bubblar upp andra egenskaper hos dem om de bara tillåter sig det? Mimmi Svensson (26) beskriver hur hon upplever att hon växer som människa som självhushållare.

– Jag växer som person och människa när drivkraften kommer inifrån och jag lär mig saker. När det är något som jag vill göra och som känns meningsfullt och som bidrar till en bättre värld.

Nicklas Schenning (34) beskriver hur han får ge uttryck för inre behov som fantasi, kreativitet, lek och utforskande som självhushållare.

– Fantasi och kreativitet är det som ger uppfyllelse för mig i arbetet. Det hittar jag i självhushållningen varje dag. Jag skulle inte klara mig om jag inte fick ge uttryck för kreativitet på något sätt. Tänka ut lösningar, ta sig runt problem.

Carolinas dotter Hedvig bidrar med lek in i vardagen.

Självhushållning är att vara på rätt väg

Nicklas Schenning beskriver ett allmänmänskligt behov som självhushållningen möter upp för honom. Den amerikanska författaren Charles Eisenstein skriver i boken ’The more beautiful world our hearts know is possible’ hur flera grundläggande mänskliga behov inte blir mötta genom vårt västerländska sätt att leva. Han beskriver tolv sådana inre behov som han upplever tragiskt nog ofta inte blir tillgodosedda.

”/…/ behovet av att uttrycka sina gåvor och utföra meningsfullt arbete, behovet av att älska och bli älskad, behovet av att bli sedd och hörd, och att se och höra andra människor, behovet av tillhörighet till naturen, behovet av att leka, utforska och ha äventyr, behovet av emotionell intimitet, behovet att tjäna någonting större än en självt, och behovet att ibland inte bara göra någonting utan bara vara.

– Charles Eisenstein, The more beautiful world our hearts know is possible (2013)

Självhushållning kan ses som en väg där självhushållare börjar identifiera och möta sina verkliga behov. Som beskrivet tidigare så känner självhushållare att de utför ett arbete de kan stå för och är stolta över. Det kan tänkas höra ihop med de inre behoven av att tjäna någonting större än dem själva och att göra meningsfullt arbete. Att arbetet stärker deras självkänsla och känsla av att de faktiskt kan någonting kan tänkas höra ihop med behovet att i arbetet uttrycka sina gåvor. Och den kontakten självhushållare får med det levande i vår omvärld – djuren, träden, vinden, solen – gör att de känner sig mer i kontakt med naturen. Sen kan det vara så att självhushållare nedprioriterar andra av de behov som Charles Eisenstein radar upp. Men det är ett ämne för ett annat reportage.

Lilli Marton beskriver den här känslan av att vara på rätt väg.

– Det är nog mer att jag hittat rätt på något sätt, än att jag förändrats som människa. Något som känns meningsfullt. Det har nog funnits i mig länge ändå, utan att jag tagit något beslut. Utan att vara medveten om mina mål, så har jag haft en dragning mot det här.

Några självhushållare beskriver hur självhushållning ger en känsla av att de kan välja själva hur de vill leva. När de inser att det är de själva som väljer – inte någon annan – blir livet roligt och lustfyllt. Kan det vara en frihetskänsla? Att de känner mer makt över sina liv? Lilli Marton igen.

– Varje gång jag tagit ett steg längre ut ur samhällssystemet, bort från lönearbete och försäkringssystem, så har jag känt en frihetskänsla. Det har varit läskigt, men när jag väl har tagit beslutet så har det känts som frihet. Att jag inte behöver följa deras regler, utan jag kan välja själv hur jag vill leva.

Att självhushållaren själv kan välja hur hon vill leva, skriver John Seymour om också. Till och med självhushållarnas kläder blir snyggare – just eftersom de bärs med en större känsla av självbestämmande.

”Men självförsörjarens kläder kommer inte bara vara praktiska, utan även snygga eftersom vi är stolta över vår egen uppenbarelse – liksom det faktum att vi tagit kontroll över våra egna liv och dess avtryck på jorden.”

– John Seymour, Självhushållning – en handbok för realister och drömmare (2014)

En av Carolinas drivkrafter, och flera självhushållares, är att skala ner på konsumtion. Hon beskriver hur skönt det känns.

– Jag vill leva mer återhållsamt, för att både jag och naturen mår bättre av det. Jag vill aldrig leva i de här prylbergen igen. Det är lätt också att få ångest om vad jag ska köpa och vilket märke osv. Där är det bästa ju att inte köpa någonting alls. Så det går jag mot, att köpa mindre och mindre saker. Men det är nästan ett drogberoende, att jag halkar dit ibland. Jag köper något på second-hand, men så märker jag när jag kommer hem att jag egentligen inte behöver det här.

Om konsumtion av upplevelser och materiella saker är ett typ av beroende, så är det inte konstigt att självhushållare upplever en frihet när de gör sig fria från beroendet.

Carolina och flera med henne väljer aktivt det självhushållande livet och känner sig ha hittat det de egentligen vill göra med sitt liv – och då väljer de också bort den konsumtion som den västerländska civilisationen erbjuder. De hänger sig inte åt den senaste serien på Netflix, fyller sina helger med konsertupplevelser eller längtar efter när de äntligen får åka bort hela familjen till en varm strand och bara göra ingenting. För att förtydliga, så kan självhushållare självklart också ägna sig åt tv-tittande och vilja ha semesterupplevelser, men i mindre grad och några inte alls.

Charles Eisenstein menar att utforskande av vad vi som människor egentligen längtar efter inte är en trivial uppgift. Det är en djupgående väg av självförverkligande. Hur är det att befinna sig på den vägen – den vägen där självhushållare på riktigt upptäcker genom praktik att det inte är upplevelse- eller materiell konsumtion som gör dem lyckliga? Att det är något helt annat?

Hundarna på Ulvarp, av rasen border collie, hjälper till att valla in fåren när det behövs. De är till stor hjälp i det praktiska, men har andra värden också.

Självhushållning är att återplantera sig

Det är strax före lunch. Himlen över Ulvarp är gråmulen. Carolina stövlar genom de kuperade fårhagarna för den dagliga kontrollen av baggarna. De är i hagen längst bort. I ena handen så drar Carolina en liten träkärra på hjul där Hedvig sitter ihopkurad på en fårfäll. Björkarna har tappat nästan alla sina löv och exponerar sina nakna grenar. Ekarnas roströda blad sitter kvar en stund till, men nästa höststorm kommer blåsa ner även dem. Eller så kommer de singla ner drömskt en morgon när höstens första frostknäpp kommer.

Carolina beskriver hur det var för henne när hon skalade ner på konsumtionen och började leva mer efter säsong.

– Den här avhållsamheten har inte varit svår, jag saknar inte någonting längre. Jag har inget behov av att köpa saker längre, tillfredsställelsen kommer av att göra saker själv. Jag är så tacksam för att vi kan äta så himla gott. Jag som person gillar också att längta efter saker. Jag längtar efter jordgubbar som jag äter för första gången efter midsommar. Jag äter inte lussebullar innan lucia. Jag gillar att få längta efter smakerna. Varje säsong har sina smaker och råvaror som blir färdiga. Det finns alltid något att längta till. Saker blir godare när man längtar efter det. Lussekatterna blir godare, pepparkakorna blir godare, får i kål blir godare.

Kan självhushållares resa vara en resa där de skalar bort vad de lärt sig i den industriella civilisationen – och (åter-)upptäcker vad det egentligen innebär att vara människa här på jorden?

Författaren DH Lawrence – som levde runt förra sekelskiftet när den industriella civilisationen tog fart – beskriver hur människans uppgift är att åter igen sätta sig i relation till sin omvärld.

”Det är i praktiken en fråga om relationer. Vi måste komma tillbaka i relation, levande och närande relation, till världsalltet och universum. För sanningen är, vi förgås av brist på uppfyllande av våra större och avgörande behov, vi är avstängda från de viktiga källorna till vår inre näring och förnyelse. Källor som är evigt flödande i universum. Livsavgörande, den mänskliga rasen är döende. Den är som ett enormt träd uppryckt med rötterna som hänger i luften. Vi måste plantera oss igen i universum.”

– DH Lawrence

Att vara självhushållare är att plantera sig själv igen här på jorden. Det är en resa där de upptäcker vikten av leva i säsongerna. Där de återgår till att låta säsongerna styra tempot och vad de gör i sina liv. Det är en resa där de upptäcker hur avhållsamhet och försakelse skapar en tacksamhet och glädje över vad de får i livet. Det är en resa där de börjar känna igen – vad som händer i kroppen och vad som händer runt omkring sig. En resa där de känner mer kontakt med sin omgivning och det levande runt omkring sig. En resa där de utforskar vad det är som egentligen gör dem lyckliga. Att återta makten över sitt eget liv och börja med självhushållning är att vara i början av en sådan resa.

Självhushållares arbete och deras agerande för skapandet av en annan värld är inte en börda de bär på sina axlar. Det är ett sätt att bli levande. Den amerikanska författaren och aktivisten Joanna Macy håller med.

”Vårt agerande är inte en börda att lyfta upp och släpa på våra axlar. Det är något vi är. Arbetet vi behöver göra kan ses som ett sätt att bli levande. Mer än något moraliskt imperativ, är det ett uppvaknande till vår sanna natur, ett lösgörande av våra gåvor.”

– Joanna Macy

Att vara självhushållare är att se andra värden i livet.


Om andelsjordbruk

Andelsjordbruk – eller community-supported agriculture (CSA) – är en form av småskaligt jordbruk där producenten på förhand får betalning för det som kommer att levereras under säsongen. Kunderna köper en andel för en hel säsong – blir andelsmedlemmar – och får del av det som produceras under säsongen. Kunderna tar på så sätt en del av risken och stödjer samtidigt en småskalig lokal produktion. Föreningen Andelsjordbruk Sverige definierar andelsjordbruk som; ”ett direkt partnerskap som bygger på människans relation mellan en grupp konsumenter och en eller flera producenter, varigenom risker och belöningar från jordbruk delas, genom ett långsiktigt, bindande avtal.”

Andelsjordbruk tillför också andra värden till den lokala bygden än produktförsäljning. Odlingsmetoderna skiljer sig från konventionella jordbruk; andelsjordbruk brukar t.ex. arbeta för att bygga upp jorden långsiktigt och för att minimera användningen av fossil energi. Vidare så är andelsjordbruk värdeskapande i den lokala bygden då de brukar bjuda in medlemmar till sociala träffar och arbeta för kunskapsspridning.

Läs mer om andelsjordbruk i Sverige


Lästips
Seymour, John. Självhushållning – en handbok för realister och drömmare (2014).

Självhushållarens klassiker nummer ett. Efterlängtat nyutgiven av Skörda förlag 2014. Tidigare skedde ett frenetiskt letande på antikvariat om självhushållare ville ha tag på kultboken – nu finns den tack vare Skörda förlag på varje respektabel självhushållares hylla (fast fortfarande får nog självhushållaren lite extra status om den gamla utgåvan står i bokhyllan…).

Fortfarande högst aktuell bok med mycket bra att ta till sig – bredden är enorm. Fantastiskt fina illustrationer också. Självhushållet Seymour beskriver är ett ideal att leva upp till. Ibland märks det dock att författaren John Seymour är britt. Här skriver han till exempel om byteshandel och gentjänster: ”När vi hälsar på hos vänner (och vi gör det ofta för vad kan vara trevligare än ett oväntat besök) har vi alltid med oss något av det vi producerar själva…” Vad självhushållaren känner angående oväntat besök skiljer sig nog beroende på om hon eller han vuxit upp i Storbrittanien eller i Sverige, haha. Men som sagt – om du önskar läsa lite om allt så är det här definitivt rätt bok.


1 kommentar

Månadsbrev #1 2018 – maj – Inte bara morötter · 12 maj, 2018 kl. 15:13

[…] Läs hela reportaget här… […]

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *