Idag fortsätter människans aktivitet som dödar livet på planeten och rubbar dess balans. Jag sitter i den bruna skinnfåtöljen med fötterna på bordet, tittar ut på en orangerosa morgonhimmel och min svarta katt som svansar framför mig som en siluett.

Det verkar så stilla här. På just den här platsen på planeten, just nu, pågår det ingen förstörelse. Annat än den som behövts för att generera elen hit förstås. Och för att anlägga vägen. Och utanför fönstret är det ett kalhygge, det är därför jag ser himlen så klart.
Ibland vet jag inte längre vad det är för mening med allt.
Om fem år finns vi inte längre här. Eller om tio år. Eller femton. Eller fem. Eller tre.

Det är svårt att ta in. Jag vet inte hur länge vi kommer lida. Vad kommer vara min och min familjs dödsstöt? Hur ser dödsögonblicket ut? På ett etiskt filosofiskt plan är det inte konstigt. Det senaste seklets dominanta mänskliga kultur har orsakat lidande för ett ohyggligt antal arter. 150 arter dör varje dag. 150 arter kommer att dö ut idag. Alltså bli utrotade. Hela arten. Inte individer. Att turen nu kommit till den klick av människor som ännu inte drabbats av planetens sönderfall är inte konstigt. Vi trodde att vi kunde utöva detta våld, utan att själva drabbas. Nu har turen kommit till mig, och min familj.

Jag vill dö innan jag dör.
Jag vill lägga mig ner, sjunka ner i mossan, dö en stilla död. Så att jag kan leva utan rädsla, men med tacksamhet och kärlek, de dagar som finns kvar.
Det är dagar, inte år. 926? 475? 1686?
Är det dags att rita grottmålningar? Är det dags att hugga i sten, för att lämna något efter sig? Spelar det någon roll – om det inte är någon där för att se?
Tårarna har torkat inne, i ögongloben. Sätter sig som en pirrande förnimmelse i bihålorna. Käkarna har frusit fast, frusit ihop med öronen, skapat en hård knut. Det här fortfarande sant. Fortfarande har trycket över bröstet inte lättat. Det är kvar som en betryggande följeslagare.

På samma gång är det sant att allt är obeständigt. Allt förändras. Jag trodde bara inte att en sådan stor förändringen skulle komma så snart. En förändring som är större än bara vårt lilla mänskliga civilisationsprojekt, utan är en del av hela planetens livslinje. Jag förundras av hur allt är föränderligt i sin natur, även så stora ting som förekomsten av komplext liv på planeten.
Den här sista tiden på jorden är vi på samma gång skötare på ett hospice där världen är i döende, som vi är patienter givna ett dödsbesked. I denna tids planetära hospice önskar jag inget mer än att vår sista tid på jorden är fylld av stillhet, ömhet och förundran över resan. Att vi med omtanke ger kärlek till allt döende, är tacksamma över dagarna som varit och för de vi har kvar.

Kan vi? Går det att vara människa idag – och samtidigt som vi är vittnen till allt som sker – kunna hålla både sorg och acceptera förändring? Går det att leva i stillhet, ömhet, sorg och förundran? Kanske går det bara med tacksamhet. Kanske ignorerar vi till slutet.

Kategorier: Essä