I samma stund som jag körde på ett rådjur blev de ibland svårgreppbara konsekvenserna av mitt handlande påtaligt synliga. Jag är en våldsam varelse. Måhända att min våldsamhet är ofrivillig och ofta inte ens medveten. Ändå är det så.

Det låter brutalt. Som en vikingatida krigare som går bersärk. Men ändå är det så att vår kultur idag, eller i varje fall det industriella tillväxtsamhället som jag själv tillhör, våldför sig på vår omvärld. Den här sortens ofrivillighet tvingar in oss i strukturer vi känner och alltför ofta smärtsamt är medvetna om. Strukturer där vi gör våld på vår levande omvärld. Men vad gör det med oss som människor? Hur känns det, som människa, att vara förövare?

En solig söndagseftermiddag i början av oktober, körde jag bil. Eller bil är egentligen en för tunn beskrivning. Det var ett vrålande plåtodjur som inte tog hänsyn till vare sig ekosystem, andra djur eller människor. I en struktur som möjliggjorde att åka i onaturliga hastigheter på raka vägar bredvid andra människor som också tyckte det här med att åka bil var en bra idé. Eller i varje fall oundvikligt.

Här befann jag mig, på en 2+1 väg strax utanför Katrineholm, när jag plötsligt körde på ett rådjur. Djuret dog direkt. I samma stund blev de ibland svårgreppbara konsekvenserna av mitt handlande nu påtaligt synliga. Ett djur dog på grund av min vilja att kunna åka 14 mil på en eftermiddag. Ett djur vars enda brott var att existera, vid fel plats på fel tidpunkt.

Jag hade kunnat välja annorlunda. Jag hade kunnat cykla samma sträcka, eller ta mig fram på något annat sätt, eller inte åka alls. Rådjuret satte inte bara strålkastarljuset på mina val, utan också på de omätbara konsekvenserna av mitt handlande, genom sin existens och sin död. Det blev uppenbart hur bilens avgaser bidrog till utsläpp av koldioxid. Något som kommer påverka jordens levande system och som jag, och andra, släppte ut den där söndagseftermiddagen. Bilen och de strukturer vi har byggt upp kring bilåkning, gör våld på vår värld. Eller vad säger jag, när blev bilen ett subjekt? Det är ju vi, vi människor, eller i varje fall vi som lever i den industriella kulturen, som gör det.

Fysikern och författaren Helena Granström skriver i en essä i radioprogrammet OBS hur våldet som människor utför idag ofta är osynligt för dem själva. Förutom för jägaren som fäller en älg, eller för mig som med bilen som vapen dödar ett rådjur.

”Jägaren som går i dagar genom skogen, fäller en älg och äter köttet, och vegetarianen som bor i stan och ’bryr sig om miljön’ – skillnaden mellan dem är inte att en av dem orsakar död, eftersom vi alla orsakar död enbart genom att leva. Skillnaden är att den död de orsakar för en av dem gjorts synlig, att en av dem ser in i ögonen på den som dör.”

Så hur är det vara människa när vi är del av en sådan struktur som våldför sig på allt annat liv på planeten? Jag tror egentligen inte att det går att ta in det faktumet fullt ut, om vi som människor inte samtidigt försökte läka den del av planeten som vi har rådighet över. Skapa balans i våra liv genom att vårda och ta hand om det levande – de djur, växter och människor – som vi har omkring oss i vår omedelbara omgivning. Ja, jag tänker egentligen att det är något ursprungligt som vi då går tillbaka till, eller rättare sagt, hittar hem till. När vi kärleksfullt och med omtanke tar hand om vår omgivning så hittar vi också tillbaka till ett sätt att vara människa där vi går bortom vår individualism. När vi känner oss djupt förankrade med vår plats och allt levande runt omkring oss. När vi, inte av tvång utan av kärlek, vårdar det läker vi samtidigt oss själva.

Det här skulle kunna ses som ett sätt att låta omgivningen påverka vårt tänkande. Gradvis. Att vi, genom att befinna oss i ett vårdande varande, så nöts långsamt vårt gamla tänkande som vi fått med oss från paradigmet vi kommer från, ner. Individualismen och prestationstänkandet vi fått med oss från skolgången, luckras långsamt upp och flyter ut i någon vidare, något större.

Fysikern Bodil Jönsson skrev i boken ’Tio tankar om tid’ om hur det här skiftet i tänkande tar tid. Tankar tar tid.

”Störst blir tidsåtgången när vi ska bygga upp, bygga om eller rasera hela tankesystem, hela tankeinfrastrukturer. Ingenting styr ju framtiden så hänsynslöst som en gammal tankeinfrastruktur. Därför är det främst genom förändringar i tankesystem som man kan påverka framtiden.
Industrialismens tankemönster behöver vi till exempel snarast göra upp med. De lärde oss att arbeta är viktigt och det är det som man gör på jobbet. Att vara ››behövd‹‹ blev synonymt med att ha ett arbete. /…/ Sådana tankeföreställningar får postindustrialismen göra upp med. Men det gäller att klara trendbrottet. Alla trendbrott har åtminstonde ett gemensamt: de väcker starka känslor. Tänk på hur det var när samhället slutade premiera utdikning och uppodling för att istället hylla ett (åter-)skapande av våtmarker. Många av dem som slitit för att dika ut och göra marken odlingsbar reagerade med både vrede och skuldkänslor. Fullt begripligt. Lättförutsägbar är också den orkanstyrka av ångestblandad vrede som kommer om/när vi måste bryta någon av vår tids omöjliga trender och till exempel (åter-)skapa bilfrihet fast i en ny form. Ändå tror jag att detta är ett intet mot vad vi medborgare måste klara av för att skapa en ny definition av en ››nyttig‹‹ samhällsmedlem.”

Ja, vad är det vi egentligen gör med vår tid? Och hur mycket styr vad vi anser att man borde göra – för att vara en ”nyttig” samhällsmedlem – våra val?

Jag körde bil för att omgivningen ansåg det vara en rimlig och förnuftig sak att göra. Andra går till sina arbeten för att det känns som att de där ”gör nytta” med sina arbetsuppgifter. Någon tredje tar emot volontärer på sin gård för att de anser det nyttigt för samhället. Vilka berättelser vi berättar om oss själva, och hur en människa ska vara, påverkar vad vi gör med vår tid. Och i förlängningen, hur mycket våld vi gör på vår omvärld.

Jag brukar leka med tankeexperimentet ibland vad som skulle hända om alla människor i världen under en timme satte sig ned och mediterade. Slutade med sin aktivitet, bara la ner allt de gjorde. Släppte allt. Vad som bland annat skulle hända, tänker jag, är att vi om så bara för en stund, inte längre skulle våldföra oss på allt annat liv på planeten. Där brukar mitt tankeexperiment landa. 

Ekologen och omställaren Pella Thiel sa under Omställningskonferensen i Umeå att ”vetenskapen kan säga vart vi är – men aldrig vart vi ska”. Så vart ska vi? Vad är en nyttig samhällsmedlem? Och vad ska vi egentligen göra med vår tid? Vad längtar vi efter? Och vilka levande rum vill vi befinna oss i? Vad vill vi vara en liten liten del av?


Källor:

  • Helena Granström, radioprogrammet OBS 30 september 2019 ”Långessä: Att nå fram till världen – om den smärtsamma längtan efter att få leva fullt ut”
  • Bodil Jönsson, Tio tankar om tid (1999), Brombergs
Sam Nygren Essä , ,

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *