Förnekelse. Ilska. Köpslående. Depression. Acceptans.
Det här är alla stadier vi går igenom när vi förstår allvaret i klimatkrisen. Läs här hur #fridaysforfuture hjälper oss igenom dem och varför jag tycker att berättelserna om omställningen är nödvändiga för att guida människor genom depressionen och in i acceptansen – där riktig förändring kan ske.

Snön speglar sig i decembernatten utanför adventsstjärnans gula ljus. Förutom ljudet från TV:n på nedervåningen så är det tyst. Jag vet inte hur mycket ni följer nyheterna, men jag kan ofta känna mig avstängd från allt. Bortkopplad från det som avhandlas under nyhetsmornar. Inte intresserad. Regeringsbildningen hade jag inte väntat mig annat än att den skulle ta lång tid. Det var längesen jag hade någon förhoppning om att omställning kan komma på politisk väg.
En nyhet som dock har letat sig ända in till mitt sovrum, penetrerat den mörka vinterluften, är demonstrationerna på fredagarna för klimatet. När jag pratar med bekanta inom omställningsrörelsen så ser de en ny grupp av människor som nu träder fram. De som förut inte förstått allvaret. Under hösten så har jag hållit några workshops i ‘Aktivt hopp – hur vi kan möta kriserna vi är i utan att bli galna’. Även där ser jag nya ansikten. Människor som först i sommar, i extremtorkan och rädslan för bränder, fått insikter i vad människan gör med planeten. Och när insikten drabbas människan för första gången, så drabbar den oss hårt. Vid sådana tillfällen tänker jag på Kübler-Ross modellen.
Kübler-Ross-modellen, eller sorgens fem faser, är en modell som identifierar en rad känslomässiga stadier när en person drabbas av ett dödsbesked. Men den kan också guida oss när vi förstår skalan av de kriser – klimatförändringar, utrotning av arter, kollapser av ekosystem, resurskris osv – som vi befinner oss i. Det första stadiet är förnekelse. Här kan vi befinna oss länge. Den amerikanska författaren och aktivisten Joanna Macy (som står bakom Aktivt Hopp) listar sju vanliga sätt som vi använder oss av för att blockera vår naturliga reaktion vid fara. Istället för att känna alarm och rädsla, så gör vi i början allt för att intala oss själva att… “Det är nog inte så farligt – annars skulle ju nyheterna berätta om det här hela tiden.”, “Även om det kan vara på det här sättet, så är det inte min roll att ta tag i det.” eller “Nja, det kanske är så, men andra reagerar ju inte.” Till sist så kanske vi är alldeles för insnärjda och drar för många fördelar från vårt sätt att leva i det nuvarande systemet. Vi kanske har status, ett kreativt jobb, ett bekvämt liv. Omedvetet kanske vi tänker: “Om det är på det sättet, så skulle det ju hota mitt sätt att leva och min karriär. Det kan nog inte vara så farligt.”
Men när vi väl börjar känna, så gör vi det intensivt. Nästa fas, efter förnekelsen, är ilskan. Även om vi trycker undan den, håller den inombords, så vill vi egentligen bara vill ställa oss och skrika. Vi vet ibland inte vet hur vi ska hantera alla känslor. “Det är så upprörande, så jag föredrar att inte tänka på det.” Ilskan är egentligen vår vän som vi ska lyssna på. Den säger något viktigt till oss. Men den kan också bli farlig. Med ilska är lätt att vi kastar skuld på andra.Vi hoppar också ofta fram och tillbaka mellan förnekelsen och ilskan. Det kan bli lätt schizofrent. I en miljö så går vi all in på förnekelsen. I en annan så tar ilskan över. Däremellan kommer köpslåendet. Nu går vi tillbaka till alla sätt vi intalar oss varför det inte är så farligt som forskarnas larmrapporter säger och som vi intuitivt förstår att det är. Sedan kommer ilskan igen. Det här är en loop vi kan fastna i.
När vi väl förstått allvaret och ilskan lagt sig, så kan vi stillsamt glida in i nästa fas; depression. Här förstår vi allvaret, men känner oss totalt handlingsförlamade. “Jag känner mig paralyserad. Jag är medveten om faran, men jag vet inte vad jag ska göra.”Eller så känner vi oss maktlösa. “Det är ingen idé att göra något, det kommer ändå inte göra någon skillnad.”
Det här stadiet behöver vi hjälp att ta oss ur, och då pratar jag inte om medicinering (även om det ju också behövs i vissa fall). Vi behöver förstå att våra känslor inför vad som händer i världen – alla kriser som sköljer över oss – är normala, utbredda och till och med hälsosamma. De visar att vi är kännande varelser, som känner med allt som lever runt omkring oss. I vår västerländska kultur vill vi ofta individualisera all psykisk ohälsa. Det är lätt att vi tror att min oro, rädsla och ångest är mitt eget kors att bära. Jag får jobba på den i min kammare med lite självhjälpsböcker om KBT.
Nej, det är här demonstrationerna på fredagarna för klimatet kommer in. Det händer något när flera människor ställer sig upp och säger “Hej, jag är också så väldigt oroad och rädd, så jag skolkar från min skola / mitt jobb för att ställa mig här framför kommunhuset.” Det händer något när den ilska, ångest och rädsla som förut varit ens egen personliga börda ventileras tillsammans med andra oroade själar. “Ja, visst är det läskigt, skitläskigt, jag är panikslagen över vilken värld mina barnbarn kommer att få överta.”
Då blir torgen tillåtande rum där människor, som alla befinner sig i de olika smärtsamma stadierna av Kübler-Ross modellen, kan mötas. Framför kommunhusen i Nyköping, Alingsås och Kalmar så infinner sig det femte och sista stadiet; acceptans. Det är först nu som vår hjärna börjar tänka konstruktivt. “Hur ska jag och mina närmaste hantera detta?”, “Hur kan vi ta hand om varandra och samtidigt minska resurskonsumtionen?” eller “Vilken framtid kan vi skapa tillsammans där vi bor?
Det är så här omställning går till. Och det är också nu som människor på allvar börjar söka efter andra sätt att leva. I det här stadiet så har de som redan hittat vägar framåt en viktig roll att spela. För även om det är svårt att tro det i den svarta fasen av depression, så finns det andra sätt att vara i relation till vår omgivning på. Och den här berättelsen, den behöver vi berätta. 
God jul alla självhushållare, andelsjordbrukare, månskensbönder, grönsaksodlare, utflyttare, självförsörjare, tillsammanshushållare, sambrukare, kärngårdare, permakulturister, omställare, småbrukare och alla andra som ställer om.
// Sofia


Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *