Självhushållningens drivkrafter är många. Varför tar självhushållare från första början steget? Och vad gör att de fortsätter? Kan en drivkraft vara själva arbetet? Och vad är det som människor egentligen behöver för att vara lyckliga? Bland fåren hos Carolina Dahlberg i Ulvarp, Småland, börjar utforskandet.
Text och foto: Sam Nygren
Det duggregnar vid gården Ulvarp på det småländska höglandet. Den tidigare ljusa skimrande hösten har övergått i ett sent oktoberdis. Det är inte sämre, men annorlunda. Mer stilla. Utspritt runt gårdsplanen ligger röda stugor, uthus och en lagård. Bakom lagården skymtar fårhagar. De låga fuktiga molnen ligger som ett blött täcke över allt. Men helt stilla är det inte – idag är stora fårklippardagen på Ulvarp. Fåren är sorterade efter ras och klippordning inne i lagården och snart kommer två inhyrda professionella klippare.
<< Läs reportaget som PDF i Tidningen Åter 1/19
dvig strövar genom hagarna för att kolla till gårdens baggar.
På Ulvarp bor Carolina Dahlberg tillsammans med sin dotter Hedvig och sina föräldrar Lena och Anders Dahlberg. Carolina flyttade till Ulvarp för tre år sedan från Göteborg. Där arbetade hon som grafisk designer. Från och med i år, 2019, så arbetar hon heltid med sitt nystartade andelsjordbruk.
– Mitt lönejobb kändes som ett låtsasjobb, berättar Carolina. Flera självhushållare har nog haft en liknande resa som jag: att de haft ett statusjobb där de inte fått någon tillfredsställelse. De kommer hem och känner “vad har jag gjort idag?”. Jämför det med tillfredsställelsen att kupa ett potatisland.
Det här resonemanget återkommer. Flera av de jag intervjuat har upptäckt hur meningsfullt det känns med självhushåll, jämfört med ett tidigare lönearbete. Daniel Hägerby (39), från Södra Skärshult i östra Småland, betonar hur viktigt det är för honom att känna sig stolt över det han gör.
– När jag jobbade inom fordonsindustrin så skämdes jag för vad jag gjorde, och det kan jag göra idag också på mitt nuvarande lönejobb. Det är inte roligt att titulera mig med något som jag skäms över. Men jag skäms ju noll över det som vi gör hemma. Gör egen ost, röker kött, gör honung, klipper fåren, odlar – det skäms jag noll över utan känner istället stolthet över.
Mimmi Rosell (30), från Ryggestorp i norra Småland, håller med:
– Drivkraften handlar mycket om att jag kan stå för det jag gör. Med mina kunskaper så vill jag göra så gott jag kan för att möjliggöra en framtid. Det är mycket det som är drivkraften, att vara stolt över mina livsval.
Känsla av stolthet och en större känsla av självbestämmande hänger ihop, menar den brittiske författaren och självhushållningsgurun John Seymour; “/…/ vi [självhushållare, reds. anm.] är stolta över vår egen uppenbarelse – liksom det faktum att vi tagit kontroll över våra egna liv och dess avtryck på jorden.” Förutom stolthet och självbestämmande, funderar Seymour också på vad det är vi som människor egentligen behöver för att vara lyckliga. Han svarar i Självhushållning – en handbok för realister och drömmare (2014) på sin egen fråga med självklarhet:
”Att ha god hälsa är förstås svaret /…/. En uppriktig friskhet krävs – inte bara en avsaknad av sjukdom. En sådan kan bara uppnås genom ett hårt manuellt arbete eller träning, frisk luft, solsken, ett tryggt hem och oförfalskad mat. Alla förutom de sista två är gratis.”
– John Seymour
Så enligt Seymour är det den uppriktiga friskheten som gör oss lyckliga. Kanske har han rätt. Kanske inte. Kanske kan vi vara lyckliga även om vi är sjuka. Men om det Seymour säger stämmer – bidrar några av de ingredienser som ingår i självhushållningsarbetet inte bara till stolthet och självbestämmande, utan också till tillfredsställelse och lycka?
Den uppriktiga friskheten
En efter en så tas tackorna ur båset för att klippas. Mitt i lagården är två lampor upphängda i taket och belyser ytan där de två professionella fårklippare metodiskt för trimmern över varsin tacka. Arbetet går raskt; på bara några minuter ligger ullen på betonggolvet, redo att sorteras in i olika pappsäckar beroende på ras och ullsort. Tackorna släpps ut i hagen igen, samtidigt som Carolina och hennes föräldrar sopar rent golvet för att förbereda inför nästa får på tur. De två männen får ett flyktigt andrum; arbetet är fysiskt tungt och de svettas där de arbetar koncentrerat i bara linnen. Trots all aktivitet så är det lugnt inne i lagården, inget annat hörs än det lågmälda surret från trimmern, sopborstarna mot golvet och ett och annat bräkande från ett får.
Jämfört med ett lönearbete, som kan vara mer abstrakt och framför en skärm, så beskrivs självhushållningen som en synlig process där det går att se en utveckling och bli helt färdig med ett konkret resultat. Det ibland hårda manuella arbetet beskrivs inte som något som självhushållare vill undvika.
– Under höskörden var det jätteroligt, berättar Bo Schwere (54) från Igersdela i östra Småland. Vi kände oss jättetrötta och var slitna, men jättenöjda, glada och det var jätteroligt och fin gemenskap. När klockan var 22 så sa vi “nu slutar vi”, då sa alla “neeej”.
Flera självhushållare beskriver istället hur de drivs av att få arbeta fysisk och verkligen slita med kroppen. Det fysiska arbetet, liksom träning, påverkar välmåendet och ökar närvaron i kroppen. När självhushållare utför repetitiva arbetsuppgifter i en synlig process, så används andra delar av hjärnan än när de de intensivt planerar, strukturerar eller förbereder.
– Det kan ibland vara meditativt att gå och bygga hage i soluppgången, berättar Daniel Hägerby. Den känslan, tillsammans med stoltheten över det jag gör, ger mig lust i det jag gör.
Det här är något som återkommer; en drivkraft är också att få vara utomhus. Seymour nämner frisk luft och solsken som två ingredienser för att hitta till den uppriktiga friskheten.
– Kontakten med djuren är det som gör självhushållning så fantastiskt, berättar Lilli Marton (43), från Strängstorp i västra Södermanland. Det går nästan inte att förklara den känslan som jag kan känna. Resten av världen försvinner när jag får en väldigt nära kontakt med ett djur. Eller också när jag sitter ute i odlingslandet och tranorna flyger över en. Det är vackert. Det ger en stor glädje att vara en del av det och få uppleva det. Naturen är fantastisk.
De här ögonblicken av närvaro kan sägas vara en sorts tidslöshet, där både tiden och jaget glöms bort. Där kontakten till allt runt omkring har stärkts: till djuren på gården, växterna, träden, till det omväxlande vädret och inte minst – till ens egen kropp. Det är inte konstigt att självhushållningsarbetet då känns mer på riktigt, istället för på låtsas som det tidigare lönearbetet kan ha känts. Kanske är det så, att när människan ägnar sig åt självförsörjning, ger det en känsla av att vara levande och leva ett riktigt liv.
Ett lycksaligt samlande
Det är eftermiddag och Carolina står i sitt kök och strimlar vitkålshuvuden för att sätta igång en sats mjölksyrning.
– Tillfredsställelsen är att göra saker själv. Det blir ju så jäkla gott. There is no going back. Vanligt butiksbröd smakar mossa nu, jämfört med surdeg och färskmalt fullkornsmjöl.
Förutom tillfredsställelsen av att producera något som blir riktigt gott, finns det också en tillfredsställelse i själva samlandet. Det här en drivkraft som återkommer gång på gång, den att producera så mycket som möjligt. Skapa ett överflöd. Självhushållare har olika namn för det här. Mimmi Rosell liknar drivkraften skämtsamt vid en preppergen.
– Preppergenen, den får sin beskärda del. Att bunkra maten, lagra den och ha ett överflöd ger mig något. Jag älskar att titta på mina pumpor, se på allting som jag förädlat och konserverat. Det ger mig sådan tillfredsställelse.
Att samlandet känns genetiskt är något som Carolina håller med om. När hon var volontär på gårdar i Nya Zeeland skämtade de om begreppet cave man bliss för att beskriva det här fenomenet. Det kan översättas med grottmänniskans lycksalighet eller jägarlyckan.
– Jag känner mig så himla lycklig när jag ser en hög med spritade bönor framför mig. Den här jägarlyckan – cave man bliss – känns som att den ligger så himla djupt i oss. Man ser sitt vinterlager och får lyckokänslor.
Den här jägarlyckan kommer när självhushållare under vintern går till sina jordkällare eller frysar och plockar in fulla korgar till köken. Även om de inte alltid (aldrig?) kommit så långt som de önskar i samlandet, är det här en vision i självhushållningarbetet. Att jordkällaren ska vara välsorterad och proppfull med förädlade produkter, grönsaker, potatis, honung, öl och vin. Att frysarna ska vara sprickfärdiga. Att det på kökshyllorna ska ligga vintersquash och torkade råvaror. Att lökflätor ska hänga från krokar i köket.
Den här jägarlyckan kommer också på sensommaren när självhushållaren går ut i odlingen och plockar ett överflöd av råvaror till matlagningen. Johanna Hägerby (36), från södra Skärshult i östra Småland, beskriver hur lycksaligheten kan kännas.
– När jag lyckas med odlingen och gör hela måltider, med allting härifrån, så känner jag mig väldigt rik. Det är en skön känsla. Att bara gå ut i trädgården och bara plocka, bra känsla. Jag vet att andra säger att “det känns skönt när vi storhandlat”. Det kanske är samma sak. Det är en bild som jag har, när vi har jordkällaren fylld med morötter, potatis och allt är sorterat och man bara går till jordkällaren för att ”handla” för att plocka det jag vill ha till middagen.
En lustfylld läroprocess
Att självhushållare producerar egen potatis och fyller jordkällaren, istället för att åka till en affär, ger fler värden än att de får äta sin egen potatis. De lär sig också riktiga färdigheter. Flera självhushållare beskriver det lustfyllda i att lära sig och hur de blir stärkta av att känna att de kan något.
– Jag känner mig mer självständig och oberoende, beskriver Johanna. Jag kan faktiskt mjölka en ko, göra min egen ost. Det är en häftig känsla. Det stärker min självkänsla och självförtroende. Det kanske inte andra skulle säga. Men när man mjölkar kon i hagen, så känner man sig liksom stärkt efter det.
För att kunna utvecklas och lära sig mer och mer som självhushållare så behöver de känna att de får göra det här, och att de kan lära sig det som de idag inte redan kan. En stark drivkraft till varför några självhushållare från första början flyttade ut på landet var just önskan att skapa en tillåtande rymd för experimenterande. En plats där de kunde vara i ett lärande och arbeta utan att bli ifrågasatta eller kritiserade.
– När jag kom upp här på vägen första gången så öppnade sig gläntan där vår lilla stuga ligger, berättar Lilli Marton. Här inne var det som ett eget litet universum där jag kunde stänga ute resten av världen. Inga grannar som undrar vad jag håller på med när jag testar mig fram. Eller som funderar på “jaha, nu ska hon flytta staketet igen”, “jaha, gräver hon där?”. Det är nog en frihetskänsla egentligen, när jag tänker efter.
Att några självhushållare upplever att de behövde skapa rum där det är tillåtet att experimentera, säger något om den kultur de kommer från. Kulturer där vi som människor jämför oss och har blivit jämförda med andra hela livet. Att vara självhushållare kan ge människor en större frihet att göra precis det de vill och vara precis dem de är. Vad händer när drivkraften på riktigt är deras egen lust som kommer inifrån?
Mimmi Svensson (27), från Gröönsgård i Småland, beskriver hur det känns för henne.
– Jag växer som person och människa när drivkraften kommer inifrån och jag lär mig saker. När det är något som jag vill göra och som känns meningsfullt och som bidrar till en bättre värld.
Att befinna sig i en lustfylld lärandeprocess är något som driver många självhushållare. Både känslan av att lära sig och att bli bättre och bättre på många olika saker. Men också känslan av att de har kunskapen om de i framtiden behöver den.
– Det är ju väldigt utvecklande att syssla med självhushållning, säger Daniel Hägerby. Om jag fullfört min karriär hade jag blivit bättre och bättre på något smalare. Här blir jag istället bättre på många olika saker. Om det så är ölbryggning, göra ost, tillverka pilbågar eller att klippa får.
Att vara på rätt väg
Det är strax före lunch. Himlen över Ulvarp är gråmulen. Carolina stövlar genom de kuperade fårhagarna för den dagliga kontrollen av baggarna. I ena handen så drar Carolina en liten träkärra på hjul där Hedvig sitter ihopkurad på en fårfäll. Björkarna har tappat nästan alla sina löv och exponerar sina nakna grenar. Ekarnas roströda blad sitter kvar en stund till, men nästa höststorm kommer blåsa ner även dem. Eller så kommer de singla ner drömskt en morgon när höstens första frostknäpp kommer.
En av Carolinas drivkrafter, och flera självhushållares, är att skala ner på konsumtion.
– Den här avhållsamheten har inte varit svår, jag saknar inte någonting längre. Jag vill heller aldrig leva i de här prylbergen igen. Där bästa är ju att inte köpa någonting alls. Men det händer såklart fortfarande att jag köper saker, kanske för att jag vill stötta en lokal butik, tillverkare eller konstnär. Men det gör ju inte konsumtionen mindre belastande miljömässigt eller ekonomiskt. Och allt för ofta kommer jag hem och inser att jag egentligen inte behövde det jag just köpt. Det rör sig om behov skapade utifrån.
Den amerikanska författaren Charles Eisenstein menar att ett utforskande av vad vi som människor egentligen längtar efter, och vad som är behov skapade utifrån, inte är en trivial uppgift. Det är en djupgående väg av självförverkligande. Hur är det att befinna sig på den vägen – den vägen där självhushållare på riktigt upptäcker genom praktik att det inte är upplevelse- eller materiell konsumtion som gör dem lyckliga? Att det är något helt annat?
– Varje gång jag tagit ett steg längre ut ur samhällssystemet, bort från lönearbete och försäkringssystem, så har jag känt en frihetskänsla, säger Lilli Marton. Det har varit läskigt, men när jag väl har tagit beslutet så har det känts som frihet. Att jag inte behöver följa deras regler, utan jag kan välja själv hur jag vill leva.
Nicklas Schenning (35), som bor tillsammans med Mimmi på Gröönsgård i Småland, beskriver hur han får ge uttryck för inre behov i självhushållningen.
– Fantasi och kreativitet är det som ger uppfyllelse för mig i arbetet. Det hittar jag i självhushållningen varje dag. Jag skulle inte klara mig om jag inte fick ge uttryck för kreativitet på något sätt.
När självhushållare inser att det är de själva som väljer – inte någon annan – blir livet roligt och lustfyllt. Att aktivt välja det självhushållande livet hör ihop med att välja bort en del av det som den västerländska civilisationen erbjuder. Charles Eisenstein menar i sin bok The more beautiful world our hearts know is possible (2013) att det finns flera grundläggande mänskliga behov som ofta inte blir mötta genom det här västerländska sättet att leva.
”/…/ behovet av att uttrycka sina gåvor och utföra meningsfullt arbete, behovet av att älska och bli älskad, behovet av att bli sedd och hörd, och att se och höra andra människor, behovet av tillhörighet till naturen, behovet av att leka, utforska och ha äventyr, behovet av emotionell intimitet, behovet att tjäna någonting större än en självt, och behovet att ibland inte bara göra någonting utan bara vara.
– Charles Eisenstein
Eisenstein sällar sig till de filosofer och psykologer som i alla tider har diskuterat vilka människans verkliga behov är. Men om flera av dessa behov verkligen inte blir mötta – kan självhushållning då vara en väg där människor kan börja identifiera och möta fler av sina verkligabehov? Lilli Marton igen:
– Det är nog mer att jag hittat rätt på något sätt, än att jag förändrats som människa. Något som känns meningsfullt. Det har nog funnits i mig länge ändå, utan att jag tagit något beslut. Utan att vara medveten om mina mål, så har jag haft en dragning mot det här.
Att återplantera sig
David Henry Thoreau slår sig ner vid Walden Pond – som han senare skriver om i boken Walden – för att komma underfund med vilka “de oundgängligaste livsbehoven verkligen är”. Hur ska vi inrätta våra liv? Vilka är de utgångspunkter som naturen givit oss? Thoreau tycker redan 1854 när han skrev Walden att den civiliserade människan låter sig styras av vanor och rutiner, där våra dagar är inrutade i mönster som vi egentligen aldrig valt.
Kan självhushållning då vara ett liv där människan mer aktivt börjar välja? Nyligen så tillkännagav FN:s generalsekreterare att mänskligheten har två år på sig att agera för att undvika skenande klimatförändringar. Författaren Helena Granström resonerar i en krönika i tidningen Grus & Guld hur vi som människor kan förhålla oss till det här faktumet.
“Det är inte osannolikt att det är, eller mycket snart kommer att bli, för sent för den mänskliga civilisationen att stoppa den globala uppvärmning som blivit en av dess mest ödesdigra effekter. Men för den enskilda människan att existera i världen med värdighet, lyhördhet och respekt – i den mån som det rådande systemet medger det – är det aldrig för sent.”
– Helena Granström
Ja, vi som människor kan välja att existera med stolthet och respekt. Samtidigt upptäcker självhushållaren att vi faktiskt får en större glädje och tacksamhet av den solmogna tomaten i augusti än att slentrianköpa tomater i affären året om. Vi kan välja tacksamhet och lycka över det vi har. Och välja det igen. Och igen. På ett sätt är en självhushållares resa ett kontinuerligt val av att skala bort vad de lärt sig i den industriella civilisationen. Att arbeta med att fylla jordkällaren och köket inför vintern, istället för att arbeta enbart för pengar, är att gå tillbaka till ett liv som passar vår stenåldershjärna bättre. Vi kanske tror, i vår hybris över det moderna, att vi kommit längre än så som människoras, men faktum är att självhushålla och fylla förråden petar på precis rätt ställen i hjärnan för att vi ska må bra.
– Jag som person gillar att längta efter saker, beskriver Carolina. Jag längtar efter jordgubbar som jag äter för första gången efter midsommar. Jag väljer att inte äta lussebullar innan lucia. Jag gillar att få längta efter smakerna. Varje säsong har sina smaker och råvaror som blir färdiga. Det finns alltid något att längta till. Saker blir godare när man längtar efter det. Lussekatterna blir godare, pepparkakorna blir godare, får i kål blir godare.
Flera självhushållare håller med: det är skönt att låta säsongerna styra tempot och vad de gör i sin vardag. Det beskrivs också hur det är lättare att vara närvarande och harmonisk som självhushållare med färre begär och mer tacksamhet. Självhushållares arbete och deras aktiva val att skala bort det som inte ger värde i livet kan vara ett sätt att bli levande. Den amerikanska författaren och aktivisten Joanna Macy håller med:
”Vårt agerande är inte en börda att lyfta upp och släpa på våra axlar. Det är något vi är. Arbetet vi behöver göra kan ses som ett sätt att bli levande. Mer än något moraliskt imperativ, är det ett uppvaknande till vår sanna natur, ett lösgörande av våra gåvor.”
– Joanna Macy
Att vara självhushållare kan sägas vara att plantera sig själv igen här på jorden. Det är en resa där vi som människor upptäcker vikten av leva i säsongerna. En återgång till att låta säsongerna styra tempot, vilket arbete som blir gjort och på vilket sätt. Det är en resa med upptäckter som att avhållsamhet och försakelse egentligen skapar mer tacksamhet och glädje. Det är en resa av att börja känna igen. En resa med mer kontakt – med kroppen och sin omgivningen. En resa där vi som människor utforskar vad det är som egentligen gör oss lyckliga. Att återta makten över sitt eget liv och börja med självhushållning är att vara i början av en sådan resa. En resa där vi återupptäcker vad det egentligen innebär att vara människa här på jorden.
Sam Nygren
Jag som skriver Inte bara morötter är en oberoende skribent, självhushållare och omställare som bor i Sörmland och pysslar med biodling när jag inte skriver. Inte bara morötter är min gåva till alla som gör det otroligt viktiga – men stundtals slitsamma – arbetet med att skapa något nytt. Projektet är community-finansierat och möjliggörs tack vare alla mecenater som stödjer det. Swish: 0702-650797. sam.nygren@intebaramorotter.se. Hemsida: www.intebaramorotter.se.
Reportaget först publicerat 2018-04-13
Reviderad version publicerad 2019-02-01
One Comment