Kära självhushållare

Jag skriver till dig från framtiden och jag skriver till dig för att jag är din ättling. Först vill jag berätta att vi har klarat det, att vi inte längre förstör jorden vi lever på. Utan vi har istället skapat en civilisation där vi lever tillsammans av resurserna omkring oss, utan att tära på dem….

Så allt är mycket annorlunda idag, än mot när du levde. Men det är inte det jag vill prata om. Jag är istället nyfiken på dig. Ganska ofta tänker jag tillbaka på hur det måste varit för dig, att leva i den tid som vi nu kommit att kalla Den Stora Omställningen.

Jag tänker att det måste varit otroligt svårt? Att befinna sig i det skiftet? Jag föreställer mig att det var stormande känslor, parallellt med ett ständigt tvivel – ”… det kanske inte är så viktigt, alla andra lever ju som vanligt?”. Men kanske blev de perioderna korta? Perioderna när du dövade dig? Kanske slog snart insikterna ner igen, som en hammare i skallen på dig? Förtvivlan, stress, rådvillhet? Jag kan bara tänka mig. Det måste i stunder ha känts som att du var galen? Då du visste de här sakerna, men världen pågick som förut runt omkring dig. Jag försöker föreställa mig hur det var att leva i två paradigm samtidigt. Var det så att du fick utveckla två olika personligheter? En person som såg världen så som den var, och en person som blundade? Jag kan tänka mig att det måste varit så.

Jag har hört att många trodde att det industriella samhället skulle avslutas med en smäll. En stor kollaps – från en dag till en annan. Jag kan tänka mig att det är lätt att ta till sig den bilden. Det blir liksom ett greppbart katastrofscenario, som ni hört i uråldriga berättelser om apokalypsen. Men att befinna sig i en ständigt pågående kollaps, hur var det? Perioden som var det industriella samhällets sista dagar? Där både det stora sönderfallandet av jordens ekosystem pågick, samtidigt som dess förövare gjorde allt för att fortsätta förstörelsen och gå upprätt ända tills det industriella samhället hostande föll ner och drog sitt sista andetag? Och mitt i den processen så försökte ni skapa något nytt? Jag vet ju nu att de små steg som ni tog, var fröet till det som vi nu kallar Den Stora Omställningen, men det måste känts alldeles för övermäktigt och hopplöst ibland?

Var det rädsla som styrde dig? Jag tror inte det. Men jag tror att du var rädd, jag förstår om du var det. Rädd för kaos. Rädd för nyckfulla skenande klimatförändringar. Rädd för våld. Rädd för svält. Rädd för att människor skulle börja dö. Och jag vet ju att de känslorna kommer först i processen. Du ska veta att framtiden innehåller människors rädslor, mer än någonting annat. Men det var för människor som du, som kärleksfullt hjälpte andra människor även i tider av osäkerhet och oerhörd rädsla, som jag idag kan leva utan rädsla. Såklart har vi påfrestningar. Varje dag har vi påfrestningar. Det ni lämnade efter er var trots allt en sargad värld med eroderad matjord och förorenat vatten. Men mitt i det mödosamma arbetet vi gör varje dag, så har vi i vår by en sammanhållning och en kärleksfullhet där vi är tacksamma för varandra och jorden vi lever på.

Att du var ett verktyg för att hjälpa andra människor, var nog det enda du kunde göra. Att du inte lät rädslan styra dig. Och jag hoppas att du fortsätter att vara modig. För det är just modiga ni var, ni som vågade se verkligheten för vad den var. Det var din röst – den som var så kritisk och så klok – som du behövde låta finnas och ta utrymme. För ingen annan kunde säga till dig vad som behövde göras. Men du visste det. Inom dig.