– Det är ett sätt att sälja självhushållningen, med de här bilderna som syns i tidningen Land. Men det som inte syns på fotona är både den ekonomiska biten, att hitta ett sätt att finansiera sitt liv tillsammans med självhushållningen, och alla vardagliga grejer. Som att djuren är sjuka, grödorna ruttnar i marken, saker inte blir bra.

– Ja, det är väldigt skönt när projekten är färdiga, då kan jag känna mig nöjd. Det är ett tillfredsställande liv, så länge jag kan sova gott och känna mig nöjd på kvällen när jag går och lägger mig.

Den brittiske författaren John Seymour beskriver i Självhushållning – en handbok för realister och drömmare (201 4) också det här idealet – där självhushållaren varvar strävsamt arbete med avkoppling.

”Ett hårt arbete bör balanseras av upp med mer avkopplande aktiviteter: god mat, gott öl, sena kvällar med musik, sång och dans. Sluta aldrig ha roligt.”

– John Seymour, ’Självhushållning – en handbok för realister och drömmare’ (2014)

Flera självhushållare jag intervjuat beskriver liknande beteenden. De vill göra allt samtidigt för att allt är så väldigt roligt. De sätter igång nya projekt med stor iver och lust. Arbetar med högt tempo för att arbetet är så roligt, tills någon stoppar dem. ”Skiner solen kan jag vara ute och jobba, tills någon stoppar mig”, säger en av de jag intervjuat.

Det går bra ett tag. Men många jag pratar med är också stressade. De upplever att de har svårt att balansera arbetsintensiva perioder med återhämtning. Flera verkar ha höga krav på sig själva. Vissa verkar vara nära den där gyllene gränsen med utmattning på andra sidan.

I efterhand så har jag insett att jag ofta upplevde en känsla av tyngd ute på gårdar, utan att jag kunde sätta fingret på vad känslan bestod i. På vissa platser en större tyngd, på andra gårdar mer av en lätthet. Efter drygt ett halvår av reflekterande så är min gissning att tyngden har något att göra med vad som händer när arbetet blir livet. Oavsett om det gäller kontorsarbete eller självhushållningsarbete.

– Ha ha, ja, svarar Mimmi. Det är nog bra att ha någon som skrattar åt en, så att man förstår att det inte är så allvarligt.

Att öva sig på att distansera sig från sina egna tankar, precis som Mimmi gjorde när hon fick perspektiv på ”misslyckandena” i odlingen, är viktigt. Inom terapiformen Acceptance and commitment therapy (ACT) så övar man sig i att känna igen sina egna tankar. Tankarna liknas vid berättelser. Tillexempel:”jagbordevaramereffektiv…”,”jagkommerinteatthinna…”, ”det jag gör är inte tillräckligt…” eller ”jag kastar bort tid just nu…”.

Olika tekniker används för att distansera sig från berättelserna, alltså inte identifiera sig med dem.

Nicklas berättar om bekanta som med förvåning frågar dem hur de har hunnit med allt arbete de lagt ner på gården.

– Alla säger ”hur har ni hunnit med allting?” Men det känns ibland som att vi borde hunnit med dubbelt så mycket, och jag kan tänka ”om jag jobbat lite hårdare hade jag hunnit lite mer”.

Mimmi håller med.
– Jag har svårt att säga att jag jobbar hårt, jag har lätt att förminska det. En annan av de jag intervjuat beskriver frustrationen som kommer

med känslan av att inte vara tillräckligt effektiv och ”kasta bort tid”. En tredje får dåligt samvete ibland när hon inte arbetar utan återhämtar sig. Det känns för henne inte ”tillåtet”.

Det som alla stressforskare säger stämmer. Vi behöver pausa regelbun- det. Det är en nyckel för att få perspektiv på sina berättelser. En nyckel till att acceptera att det inte finns tid att göra allt på att-göra-listan. En nyckel till att acceptera saker, precis som de är. Även om att pausa också kan vara det svåraste att göra, precis just då.

– Jag måste kunna sätta mig på en sten ibland och filosofera, berättar Nicklas. Jag mår väldigt dåligt av stress och behöver de här stunderna då jag bara stannar upp och har en stund för mig själv.

En Harvardstudie från 201 0 fick det slående resultatet att deltagarna 46,9 % av sin vakna tid tänkte på något annat än det som hände just då. Men förutom att deltagarna regelbundet fick skatta vad de tänkte på så uppgav de också hur de kände sig. Och studien kom fram till att de under dessa knappt 47 % av tiden som regel kände sig olyckliga. Ett faktum var att hur ofta deras tänkande lämnade nutiden kunde bättre förutsäga deras lycka än vilka aktiviteter de engagerade sig i.

Den här studien sätter fingret på något väsentligt. Det spelar verkligen roll för vårt välmående om vi som människor ofta är i nuet eller inte. Och för att komma tillbaka till nuet så behövs pauserna.

Det är när självhushållare kan arbeta med den enda intentionen att de hänger sig åt arbetet, utan tanke på resultatet, som jag tror att deras självhushållarideal närmar sig. Paradoxalt nog så kan då massor av saker bli gjorda, då arbetet kan ske flitigt och effektivt, utan att negativa tankar eller känslor får styra. Arbetet kan ske med närvaro, fokuserat, effektivt, med ett tempo som de själva väljer och med en nöjdhet i kroppen efteråt. På samma gång flitigt och fridfullt.