Innehåll för brevet vecka 23:
  • INSTÄLLD WORKSHOP 7/6
  • TILL SIST EN REFLEKTION OM KÄNSLORNA INFÖR FRAMTIDEN

INSTÄLLD WORKSHOP 7/6

Tyvärr var jag tvungen att ställa in workshopen den 7/6 i Laxne, Sörmland. Det här på grund av den extremt varma våren – jag behöver fokusera på att ta hand om bina och på att ta hand om min hälsa (gräspollensäsongen blev ca 3 veckor för tidig).

Planerar att komma igen till hösten med återkommande workshops i Sörmland ungefär en vardagskväll i månaden. Håll till godo.



Till sist en reflektion om känslorna inför framtiden…

Vi är många som känner rädsla, oro, frustration, ilska eller uppgivenhet när vi tänker på vad som händer i världen och på framtiden. Och det är inte konstigt att vi har de här känslorna. De är sunda reaktioner på kristillståndet världen är i och vad som kommer hända i framtiden. Men även om vi vet att de är sunda reaktioner så är det lätt att tänka att de här känslorna inte är till någon nytta. Att känslorna är dåliga och gör oss själva till ett mindre jag. Men de är en signal till oss som vi behöver lyssna på.
Känslorna är våra nycklar. Vi behöver vår rädsla, vår ilska och vår frustation. De säger till oss att något är fel. Något är väldigt, väldigt fel. Men – och det här är ett stort men – om vi inte är medvetna om känslorna, så låter vi dem omedvetet styra hur vi agerar. Det här är farligt. Det är farligt idag och i framtiden. Om vi låter rädsla styra våra handlingar, så kommer vi agera annorlunda än om vi låter vår kärlek vara intentionen i det vi gör. Och det är genom våra handlingar som vi definierar vilka vi är. Vilken människa vill du vara idag? Och när du tänker dig en framtida turbulent omvärld: Vem vill du egentligen vara i ett kollapsande samhälle? Vilken intention vill du ska styra dina handlingar?
Att inte låta våra känslor identifiera oss kräver att vi pausar. Det kräver att vi lär oss notera utan att döma. Det kräver att vi övar oss i att se på oss själva ur ett större perspektiv. På ett sätt så kräver det också att vi dör innan vi dör. För tänk dig det här: om du inte längre var rädd för din egen fysiska död – eller för att de som du älskar ska dö – vem skulle du vara i ett kollapsande samhälle? Vad skulle du göra? Vilket roll skulle du ha?
Det här är ingen lätt uppgift att bli medveten om känslorna och att se saker för vad de är. Det kräver mod och ihärdighet – men det går att öva sig i. Och det kräver att vi pausar. Igen och igen.

// Sofia

Kategorier: Veckans arbete

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *